Med mina hundra stenar av ensamhet bygger jag en mur som starkt skyggar för kärlek. Dimgrå är dagen ännu fortfarande i kvällningen och jag ska vara klar innan midnatt. Jag är ett kissnödigt barn på en öde lekplats och klockan är elva. Till höger om mig ligger fröet till min egen undergång som jag tar upp och allvarligt studerar. Den släta intetsägande ytan tar tyst emot mina fingrar och jag lägger varsamt ner katastrofen på muren. Slevar över alla skratt jag har och täpper effektivt till med mera sten. Det är slut på sången men dunsarna från bygget skär hål i dimtyget, små hål där fågelgråten sakta dalar ner och lägger sig till ro på mina öppna ögons fönsterbleck.
Jag är en frusen krokus som längtar tillbaka ner i underjorden men en mal i ljuset som flaxar vilt. Släck ljuset. Täck över mig. Änglarna hänger upp och ner som fladdermöss och rotsystemen är snustorra. Var nu förnuftig lilla spröda gråstenen min.... Ta alla stenkamraterna och vibrera en längtan. Täck över mig. Med kärlek.