Jag gråter, trots att det inte borde finnas några fler tårar kvar att gråta. Men när jag torkar bort mina tårar, kommer det bara nya. Min blick den är tom, men mina ögon är hopplöst dränkta av tårar. Min hud den glänser, den gnistrar lik kristaller från alla salta tårar som runnit ner över min kind.
Tänk att alla vet, tänk att alla ser, det ser rakt igenom mig, det ser min mörka hemlighet, min mörka skatt. Jag som trodde den låg dold bakom guld och safir, men i själva verket lyser den igenom allt. Jag är genomskådad, "blottad" för länge sen. Min skatt som bara blir tyngre, den slukar mig med sitt mörker. Bit för bit släcker den ner mitt ljus. Det spelar ingen roll om jag målar över med färg, för fortare än jag hinner blinka, faller det regn, himmlen spricker upp och allting spolas bort. Jag fryser, det är kallt, det regnar överallt. Tårar varvars med regn. Allt jag önskar är att du snälla kommer hem, men av min önskan blir det inget av, den kvävs och förträngs mer och mer för varje dag. Samtidigt som hoppet i mig brister, så brinner mitt hjärta ner som ett ljus, kämpande slår det sina bultande slag och mitt i allt detta så fortsätter jag, att försöka ta mig igenom livet, dag för dag, utan dig...