ibland så hittar skräddaren sin kostym, och lagar den efter behov. han sätter sig in i det komplicerade mönstret, och syr sakta med små försiktiga stygn.

men kostymen kommer att gå sönder mer. för man måste tvätta den och använda den och allt detta tär och sliter på den. så vad händer när man måste byta ut skräddaren? när jobbet är slut, men inte klart? är det då dags för skräddaren att lägga sig ner, kasta in handduken och lämna över till en mer kompetent skräddare? ska man lämna över kostymen helt då? överge den? vad händer om det var ett livsverk? som en del av sig själv? som om skräddaren sydde kostymen medans han sydde sig själv? kanske skräddaren smygprovade kostymen lite då och då, och det var varmt och tyggt. som att kostymen skyddade skräddaren från världens alla hemskheter. kanske är det så att medans kostymen lagas så förser detta arbete, kostymen själv, skräddaren med en uppgift i livet, något att leva för.

men om skräddaren råkat prova kortymen lite för länge, kanske glömt att ta av sig den, så finns chansen att den börjar vittra sönder igen obemärkt. och en dag så kan skräddaren inte sy ihop den mer, utan måste ge bort kostymen till en bättre skräddare. ge bort sin livsgnista. ge bort en bit av sig själv. och medans kostymen nu blir hel igen på annat håll, så går skräddaren tillbaka till att sy simpla näsdukar igen. men hur han än försöker, så kan han inte sluta tänka på sin vackra trygga kostym.