Han som stod där och väntade på tågperrongen.
(oroligt sparkandes på marken med sina nötta skor)

Hon som sprang för att hinna i tid till den där träffen.
(puls hamrandes som stroboskop i 300 bpm)

De som skrev, mumlade och hytte med fingrar men som likväl ingen lystrade till.

Alla badade vi i fostervätska och blod.
Trygga i moders mage, ankrade med navelsträng.
Näring hon gav oss, ett hem som ingen av oss kan minnas.
Trots det var det just den där stunden inom henne som var den stund som för oss alla innebar en existens utan, brustna hjärtan, mobbing, mensvärk, missbruk, sjukdomar och bekymmer.

Och när hans tåg anlände och en tår föll från hans sorgsna anlete, för detta var den sista gången hans fötter skulle stå på just den här perrongen, aldrig mer skulle han se flickan han älskade över allt annat, aldrig mer skulle han känna hennes doft eller hålla hennes hand, det var nu som tåget gick och hon inte ens stod och vinkade av honom, för resan tog han ensam. Ensamt var hans beslut.

När hennes träff inte dök upp, när mascaran rann från detta uppgivna hjärta. Så lite som behövdes för att stjälpa den lilla balans hon uppnått i sitt liv.

Ibland önskar jag mig, att du min mamma; Jag önskar att du aldrig genomförde det där samlaget, med han som är min pappa, jag önskar att ni aldrig fick mig.

Jag önskar att just den sädescell som var mig, jag önskar att han inte nådde först till det där ägget, för denna sädescell har varit bäst på att alltid hamna sist i allt annat här i livet, den ständiga tvåan, den ständiga flickan vars träff aldrig dök upp, mannen på tåget och tankar om att få vara insluten i en glömska så som den i livmodern.