Du frodas på mitt bristande ansvar.
Kräver mark på mitt jag.

Jag ska blunda för min själ.
Frossa i min sorg.

Du förklarar dig kung,
kjedjar mig fast i min ständigt accelereande skuld.
Tvingad att drunkna.

På andra sidan sorgens portar sväljer du nyckeln till frihet.
Släcker mitt ljus.

Du döper min trånga bur till tro,
för alltid fånge bakom din brinnande bro.
Ditt ultimatum får mig att självantända.

Ur ditt grepp jag exploderar, äter hatet, förstår min sorg.
Hel, oförstörbar.

För första gången vaken, din grind jag krossar,
din bro jag korsar.
Ditt väsen jag beskådar genom kaosfyllda tårar.

Genom en portal av ett reflekterande skal träder du fram.
Du är Jag...

Blott min rädsla i fasad.