Jag hör inte hemma här, men ändå känns allting så bekant. Vägarna, vinden och skuggorna. Ensam med smaken i munnen, smaken av mig själv som aldrig förtinar. Denna outhärdliga smak.
De ödsliga, vemodiga omfamnar mig som en bädd av silke medans marken faller i lika många bitar som det finns sandkorn. Likgiltig till allt annat än vinden och tystnaden går jag nu till de dom kallar hem.