Hon sa att hon älskade hans musik,
men det var nog melodin hon menade.
Texten kunde hon inte förmå sig att förstå,
för hon kunde inte känna djupare än
en liten sticka i fingret,
eller pinsamhet då hon halkar på torget.

Dessa texter hör hon, men känner inte det som förmedlas.
De går in i ett öra och ut på andra sidan.
De spelas om och om igen och nästan förlöjligas
bara av att hon tror sig förstå.

Ensam går jag, några evigheter bakom henne, bakom "de andra".
Men för mig är texterna inte detsamma.

Jag känner det jag hör, och hör det jag känner.
Starkt, sant, poetiskt, djupt men endå simpelt.
Ändå förstår inte "de andra".
Märkligt.