"Våga vara rädd."

Hon tittar ut på världen där utanför och minns. En gång i tiden vågade hon vara med just där men nu enbart existerar hon, bara finns.
Hon drömmer sig bort till konfetti, svett och skratt. Hon tänker på när hon såg varje dag har som en gåva; en oupptäckt skatt.
Hon minns dagar i solen, hon minns regnet mot sin hy. Nu sitter hon allena med detta enbart som vy.
Hon andas i fyrkanter; öppnar fönstret, släpper in luft i sitt torp. Då plötsligt från ingenstans uppenbarar sig en stor svart korp.
"Hej det är jag. Mig känner du väl igen?
Det är din trogna, förlorade men icket bortglömda vän."
Flickan torkade sina ögon; "Var har du varit all denna tid? Du saknades när jag behövde finna styrka, mod och frid."
"Du måste själv finna ditt mod, vara din egna lyckas smed. Du har varit stark nu väldigt länge, och då lämnar vi dig ifred."
"Jag vet allt det här och även lite till!
Men jag vill finna modet att kliva ut och leva, det är allt vad jag vill."
"Då måste du blicka inåt, lyssna till din inre röst. Låt röstens mantra lugna dig och stilla oron i ditt bröst."
Lika plötsligt som han kom, var nu korpen borta igen. Nu hade hon åter ett mantra som hon fått av en svunnen vän.
Hon förstod nu vem det var, dock numera var själen i vingar beklädd. Och mantrat lyder:

"Våga vara rädd min vän, men VAR inte rädd."

©Anette Segerlund, Mars 2024