Mannen böjde sig ner för att granska det hela närmare. På marken framför honom så låg ett livlöst spädbarn inlindat i en blodig vit handduk. Mannen blev förstummad. Hans dröm att resa bort från Sverige till sitt hemland hade redan kommit när han var mycket ung. Men nu, när han såg den ondska som härjade i hans födelseland, så började han gråta.

Han gick ner helt på knäna för att ta upp det lilla barnet i sin famn, kanske hoppades han på att barnet fortfarande skulle andas, skulle kanske jollra lite. Visa något tecken. Något tecken på liv.

Men barnet varken rörde sig eller jollrade. Mannen öppnade den blodiga handduken lite, precis så att han skulle kunna se barnets ansikte. "En pojke", yttrande han ljudlöst med tårar som sakta rann nerför kinden och vidrörde barnets panna. Han lade åter handduken över barnets ögon, och tryckte pojken mot bröstet samtidigt som han började sjunga en hebreisk vaggvisa som hans mamma hade sjungit för honom för så många år sedan.

Mannens skakiga ben svek honom och han ramlade ner på knäna på den palestinska marken med barnet hårt tryckt mot bröstet. Han kände hur hoppet om en framtid i detta land lämnade honom. Ett civiliserat samhälle fanns inte här. Hur kunde ett barn som inte kunde tala dö? Pojken var inte äldre än ett år, ändå så var hans öde att dö i ett krigsartat land.

Mannen hörde ljudet av fötter närma sig bakom honom. Han reste sig upp med barnet fortfarande tryckt mot bröstet, som för att skydda pojken mot allt ont här i världen. "Rör på dig!", röt en israelisk soldat på hebreiska åt honom. Bredvid soldaten så stod två andra soldater med varsitt maskingevär. Soldaten som hade rytit åt mannen försökte dra barnet ifrån honom, men mannen vägrade släppa den lilla pojken utan fortsatte att hålla honom hårt tryckt mot bröstet. Kanske skulle hans hjärtslag smitta av sig till pojken? Kanske kunde han ge liv åt barnet som hade slutat att andas? Så liten... så vacker... så oskyldig...

"Är det ditt barn?" frågade soldaten med samma avsmakliga tonfall. Mannen svarade inte. Soldaten gjorde tecken till sina underordnade och en av dem satte en gevärspipa mot mannens huvud. "Släpp barnet eller dö", sade soldaten likgiltigt, precis som om mannens val inte brydde honom. Men mannen släppte inte pojken. Hoppet om att spädbarnet i hans famn snart skulle hosta till, eller jollra, eller visa något tecken på liv var för stort för att han skulle göra det. Soldaten upprepade meningen återigen, men nu med ett mera hotfullt tonfall.

Snälla... vakna...

Geväret laddades och mannen med pojken hårt tryckt mot bröstet gjorde sig redo för att dö i ett land så långt ifrån Sverige man kunde komma. Han funderade på sin mor och på sin far, på alla historier om krig han hade hört men vägrat att tro på. Han funderade på pojken han höll i sin famn. Vem var han? Vad var hans namn? Hur kunde det här få hända?
Mannen vägrade ge upp hoppet om att pojken snart skulle vakna och tryckte barnet inlindat i sin blodiga handduk hårdare mot bröstet. Han kände sitt hjärta i lugn takt slå mot pojken. Tårarna hade slutat att rinna.

Snälla... vakna...

En order senare från soldaten och mannen låg på marken med pojken bredvid sig, pojken hade fortfarande inte vaknat