I eftermiddagens gråbruna skuggor

ter sig inte kalla blå ögon


så genomträngande


glänsande



Och omfamningarna

blir aldrig så heta igen

som under duntäcket


varma hölje



Jag slutade drömma

om den man du kunde bli

tittade på den pojke


du förblev



Jag såg den blick

som inte ville fästa

och den kropp

som aldrig kunde värma mig nog


vitt riddarskal

likt frusna flingor

föll till marken


endast en vilsekommen pojke





var det jag lämnade kvar


aldrig har ett avsked



gett sådan frid