Pennan glöder mot mitt ark
Mina tankar flödar som ett vilt vattenfall
Orden tar aldrig slut
Jag är fylld av känslor

Ibland skriker jag
Ibland gråter jag
Varför måste jag vara den som alltid ska känna
Jag dyker alltid, trots att många nöjer sig att hålla sig kvar uppe vid ytan
Är livet bättre där
Om man aldrig dyker, om man låter bli att känna efter, bara vilar gungande på vågorna

Jag sluter mina ögon
Det tränger fram en tår
Jag drömmer mig bort, lyssnar till livets röst
En drömmare
En grubblare
Ord som beskriver mitt jag
Ibland önskar jag mig ett enkelt liv
Men poet kommer jag för alltid förbli

Vi poeter dricker från samma källa
Smakar på känslornas vatten
Vattnet som fyller våra sinnen
Ständigt berusade, vi är fulla men ändå så tomma på samma gång
Ensamheten ekar, spelar sin sång i moln

Det hjälper inte att operera, det går inte att ta bort
Brännmärket i hjärtat sitter allt för hårt
Poet, poet, det är vad vi är
Även om vi dör så finns vi alltid här
Orden,känslan stannar kvar
Naturen spelar upp dem varje dag
Så nästa gång du hör vinden leka med löven i ett träd, lyssna då noga
För kanske får du chansen att höra ,en viskning från en död poet