Sittandes här igen. Tycka synd om sig själv...
Patetiskt
Ibland känner jag mig arg, less, ensam...
Ibland känner jag inget alls

Har blivit sämmre på att kontrollera dessa saker...förr kunde jag det bättre...
Måste bero på att ensamheten har blivit för stor.
Jag är bra på självömkan... Ändå står jag för "ensam är stark"
Jag ser det heroiskt att inte behöva någon, att inte ha någon... Jag pressar mig dit..
Vad är priset?

Väntar på att någon ska komma och rädda mig, men det verkar som att min dörr saknar ringklocka.
Har jag tagit bort den medans jag sov? medans jag stängde av?
Eller är jag bara inte önskad?
Hur mycket av det jag nu är bitter över har jag skapat själv?
Det finns en jag vill ha, eller rättare sagt, en som kan få mig... Jag har inget sagt till henne.
Hon har annat.. Bättre saker..

Så... Här sitter jag, med en tom whiskeyflaska och min musik och ensamhet,
lyssnandes efter närvaro som inte finns.

Varför kan jag inte gråta?