Lukten finns även inne på kontoret. Den har lagt sig på alla ytor. Pappret jag har i handen känns fett och oljigt. Jag viker det en gång till och lägger händerna i knät. Föreståndaren tar fram en pärm från arkivskåpet och lägger mellan oss på skrivbordet. Han har inte sett mig i ögonen en enda gång sedan jag blev inropad från väntrummet. Jag ser mig om försöker hitta något att fästa blicken på som inte är min egen uppgiftsmapp. Bakom honom finns ett fönster omramat med senapsgula gardiner. De hänger stumt mot den ljusgula väggen. Himlen utanför grumlas av fabriksröken. Det kretsar fåglar kring skorstenen i utsiktens mitt. På ena långsidan av rummet finns en bokhylla fylld med pärmar. Den andra väggen är tom så när som ett gammaldags svartvitt fotografi på en sjö med omringande berg.
Föreståndaren harklar sig.
“Du är hitskickad av arbetsfördelaren?” Det är ingen fråga egentligen, mer ett konstaterande. Han rättar till sina glasögon, men tittar fortfarande inte på mig.
“Ja, sir. Det är korrekt.” Jag ser att han rycker till när jag kallar honom “sir”, han är tillräckligt gammal för att Ni-reformen fortfarande ska kännas ovan. Jag försöker att inte småle. För sådana som mig känns det helt naturligt. Det markerar vår skillnad.
Hans skjorta är vit med bruna smala ränder. Den verkar ny. Han har breda svarta hängslen och en helsvart slips. En slipsnål med företagets logga pryder skjortbröstet. På ena handens lillfinger sitter en liten klackring i silver. Manchettknapparna är runda, också i silver. Antagligen en julgåva från företaget. Hans hår är brunt med gråa stänk, och prydligt kammat neråt. Inga tecken på tunnhårighet, det är tjockt och lite vågigt. Jag undrar hur gammal han är. Antagligen runt fyrtio, har ett hus i en av förstäderna, två barn och en trädgård. En typiskt B-medborgare med allt vad det innebär med fördomar och vardagsrasism.
“Biologiskt kön?”
“Man.”
“Identiferat kön?”
“Man.”
“Ålder?”
“23.”
“Bostad?”
“Ett andrahanskontrakt i fabriksstan. Arbetsfördelningen har fixat. Jag får bo kvar så länge jag har jobb.”
“Har du jobbat med liknande arbete tidigare?”
“Nej, sir.”
“Vad har du gjort innan detta?”
Jag har väntat på frågan, men kan ändå inte låta bli att rycka till.
“Jag trodde det stod i mina papper, sir.” Det blir tyst en liten stund. Han harklar sig och ger mig en blick över glasögonkanten. Jag tittar ner i mitt knä.
“Jag satt i fängelse, sir.”
“För vad?”
“Stöld, sir.”
“Du förstår att vi inte tolererar såndant beteende här?”
“Ja, sir. Jag är rehabiliterad och redo att återgå till samhället.”
Alla vet att just den här fabriken är känd för att anställa ex-fångar. Ingen annan vill ha jobbet. Jag vill inte heller ha det här jobbet, men jag har inget val. Detta är vad Arbetsfördelningen har sett som en “lämplig” sysselsättning för mig.
Föreståndaren trycker på en knapp i skrivbordet.
“En förman kommer att visa dig runt. Du kan vänta där utanför”
Han sträcker inte fram handen, jag sänker min egen och skäms helt plötsligt. Som att han skulle vilja skaka min hand. Vad tänkte jag på egentligen?
Jag går ut, tillbaka till väntrummet. Väggarna har en annan, aning ljusare färg och det är ingen konst på väggarna. Inga fönster. Bara en rad med hårda stolar och ett kantstött litet bord. En person kommer in genom dörren. Jag kan inte avgöra om det är en han eller hon. Hen tar min hand och ser mig i ögonen. Det finns ett igenkännande där. Vi är samma sort. Jag tar handen och presenterar mig. Hen presenterar sig som Alef.
“Jag är förman för alla nyanställda. Följ med mig så ska du få den stora rundturen.” Alef har en mörkblå overall med många fickor. Ur en bakficka hänger en färgglad snusnäsduk. Jag undrar om det är en kod eller om hen bara har den för att det är praktiskt. På huvudet har Alef en keps med företagets logga. Den är mörkt röd och ser väl använd ut. Skärmen är fransig. Det syns inget hår under kepsen. Hen märker att jag sneglar och ler mot mig.
“Det är en hygienåtgärd. Och en säkerhetsåtgärd. Du kommer behöva ta av ditt också. Så småningom. I alla fall, här på marknivå så finns de administrativa avdelningarna. De är fyra stycken: Ekonomi, Personal, Juridiska, PR. Det är inget som du kommer ha någonting att göra med, bara B hela planet.” Hen öppnar en dörr med en kodnyckel.
“Jag är nog den enda som har en nyckel till det här planet som inte jobbar här. Du kommer inte att gå in genom huvudentrén i fortsättningen. Vi som jobbar på golvet har en egen ingång. Jag ska visa dig sen. Men först ska vi ordna ett cc till dig.”
“Cc, sir?”
“Besvära dig inte med att säga sir till mig. Vi som jobbar på riktigt har inte tid med artigheter, inte sant. Alef duger bra.”
“Ja, Alef.”
Hen pratar rappt och går med långa steg så jag får småspringa för att hänga med. Vi börjar gå neråt för en trappa. Den är rank och lång.
“Cc står för clearance card. Egentligen är det lite onödigt, du får ändå bara M-clearance. Det betyder att du kan komma åt allt på marknivå, och under det, alltså under marknivvå. Företagspolicy.”
“Men betyder det att jag är anställd?” frågar jag förvirrat.
Alef skrattar och tittar på mig över axeln.
“Det har du varit sen du kom in genom dörrarna. Den där “intervjun” är bara en formalitet. Dom gillar att visa för oss just precis hur obetydliga vi är. Som att vi inte visste det redan.”
“Så jag får betalt för det här?”
“Inte direkt, du får en inskolningspeng, men det kan inte kallas för lön. Om du inte slutar, får sparken, eller blir skadad innan inskolningsperioden så blir du anställd på riktigt med full lön. Här ska vi in.” Hen låser upp en omarkerad trädörr och går in. Det verkar vara ett lager. Jag får en arbetsoverall i grått tyg med företagets logga på bröstet. Under loggan finns en liten skylt där det står “trainee”. Alef ger mig en penna.
“Skriv i ditt namn där.” Jag gör som hen säger. Evan Tander. Trainee. Hen ger mig ett plastkort att fästa vid den ena fickan. “Den här drar du i alla dörrar. Så där ja. Välkommen till företaget, Evan.” Hen ler, jag kan inte avgöra om leendet är ärligt eller hånfullt. “Är du redo för the grand tour?”
Jag nickar och känner mig blyg. Tyget i overallen är grovt.

När vi stiger in genom en dörr som det står “övre entré” på så förstår jag att jag måste ha vant mig vid lukten, för nu slår den emot mig igen, påtaglig, kväljande. Vi står i en mellanpassage. En tre meter lång och smal korridor med ljusa väggar. Uppe i taket dryper det kondens. Längre fram finns en dörr med en frostadglasruta i. Lukten och ljudet kommer därifrån. Söt och köttig rusar den emot mig och tar sig in överallt. Jag försöker att andras med munnen för att inte känna den, men det enda som händer är att jag känner den nere i svalget och måste hålla för munnen för att inte kasta upp. Alef lägger en hand på min axel. Hen måste skrika för att överrösta ljudet. Det är ljudet av hundratals elektiska sågar, av stånkande maskiner, järnstänger som slår emot varandra, och under det ett slags bubblande mummel. Inte som vatten som kokar, jag kan inte placera det, men det känns större, massivare.
“De flesta som ser det här första gången får lite av en chock. Jag brukar säga till nya att de ska tänka på att de antagligen har ätit det många gånger. Alla har i någon mån haft det i sig nån gång i sitt liv. Även vegetarianerna.” Hen skrattar. Jag skrattar inte med.
Hen tar fram sitt nyckelkort, men ångrar sig.
“Gör det du.” Jag tar fram kortet och drar det genom kortläsaren. Ett litet pip hörs klart trots oväsendet.
“Välkommen till Särimner kött AB.” Säger Alef.

***
Ur företagets produktinformation:

När stamcellsforskningen gjorde sitt genombrott på allvar var forskarna till en början nästan paralyserade över möjligheterna. Vi kunde göra i stort sett vad som helst med biologisk materia. Bota sjukdomar, odla fram organ, göra växter immuna mot skadedjur, låta föräldrar välja utseende på sina barn. Dock vände sig vetenskapen mot det då mest pressande ämnet. Maten. Att hålla tamboskap för mejeriprodukter och köttets skull var helt enkelt oekonomiskt. Vi ville rationalisera bort djurhållningen, men behålla köttet som produkt. Vi ville sluta slakta.
Det tog många år av forskning för att hitta rätt metod. Den stora frågan var: Kan man får en organism som tidigare varit styrd av en hjärna att existera utan den? Vi ville skapa levande kött utan att för den skulle behöva tampas med köttets medvetande. Nästa problem var storleken. Vi ville skapa en tingest som expanderade i samma takt som den beskars. En konstant ökande massa som trots det är kontrollerbar. Vi skapade Särimner. Flera tusen kubikmeter rent, växande kött. Många har kallat vår uppfinning motbjudande, men rent vetenskapligt är det en triumf. Den lever på biologiska avfallsprodukter. Kompost och avföring från hundratusentals hushåll hälls ner i mynningshålet som befinner sig längst upp på köttkroppen. Längst inne i kärnan av den finns en snabbupptagande magsäck som omedelbart förvandlar näringen till kött. Inga slaggprodukter, annat än de gaser som bildas av den snabba omvandlingsprocessen. Många av våra arbetare blev sjuka innan vi insåg att gasen kunde användas för att värma upp våra bostsäder, så vi installerade avledningsrör i alla våra fabriker. Samhället tjänar på oss. I en medelstor stad med upp till en miljon invånare behövs det ungefär fyra Särimner för att täcka invånarnas behov.
En Särimner sysselsätter ca 3000 arbetare. Vi sänker arbetslösheten på orten med i genomsnitt 8%. Ingen tidigare utbildning behövs vilket gör att vi lockar till oss långtidsarbetslösa och andra svårplacerade arbetslösa.