Solen visade åter sin förskoning över tillvaron då herrns brogues slog sina klackar mot kullerstenens matta yta. Duggregnet föll lätt och tätt, det var till synes svårt att urskilja huruvida det faktiskt var regn eller om det var en tjock tät novemberdimma. Vart än han vred på sitt huvud kunde han inte urskilja mer än ett par meter från där han stod. temperaturen hade så sakteliga krupit ner mot nollstrecket och under den senaste timmen även lagt sig precis vid minusstrecket i herr Celcius celebra skala. Trots detta bestod den täta dimman, tjockare, tyngre än han någonsin mött...