Det var som tiden stod stilla i fyra år,
allt frös och hon hade inte kunnat röra sig.

Nu värker det i hennes leder och kropp när hon sakta tinat upp,
när hon brytit sig ur den bubbla hon levde i då.

Hon ser in i sin dotters ögon som blixtrar upp mot henne.
Inser att tiden inte alls stått stilla där utanför.

Upptäcker att flickans argument väger tungt.
Hon kan inte, ska inte, vinna denna.

Med en resignerad suck tar hon flickans hand och börjar gå.

"Ja, gumman, du har rätt. Du bestämmer över detta själv,
så skyll dig om du fryser."

Flickan hajjar till, ser upp på sin mor med förvånad blick.
Shit hon fattar äntligen.

Kramar sin mammas hand.
"Jag har sån tur jag, som har dig som mamma".

Tårar i mammas ögon som snabbt fryser mot den bitande vinden.

Veckan är snart slut, igen.
Tiden står inte stilla längre.
Den flyger fram, som den ville ta igen de fyra åren på ett enda.

Och hon försöker hänga med.
Hon försöker göra allt som hon missat, och lite till.
Vissa saker kommer hon aldrig kunna vara med om.

Barnen är inte små längre...