Vad gör egot för nytta? Finns det någon mer destruktiv kraft i universum? Jag vet inte, men ser er gärna omkring och fråga er om inte mycket av de mänskliga olyckor och den misär ni ser omkring er, eller väljer att inte se på grund av ert ego, är skapat av ett eller flera egon som jobbar tillsammans.

Egot är bland det värsta vi har blivit ”välsignade” med, en konstruktion av en stor, grå fettklump längst där uppe på kroppen. Man kan undra om det är syrebrist eller någon annan konstig åkomma som fått denna annars väl fungerande maskin att skapa något sådant. Varför har då denna niding, denna snedvridna världsbild skapat av oss själva?

Är det på grund av vårt behov att tillhöra men ändå vara en unik del – att kunna säga ”JAG” och inte mena någon annan, ”MITT” och mena att det som förfogas för en, kosmiskt sett kort, tid här på vårt förgängliga klot bara tillhör den enda person som egot säger sig vara.

Är det inte underligt att denna fiktiva konstruktion, detta imaginära byggnadsverk besitter en sådan kraft att den mest sansade person kan agera helt utan vett och sans bara för att tillgodose egot? Egot behöver ständigt bli ompysslat, konstant bekräftat som den värsta realitysåpastjärnan som ställer orimliga krav.

Egot säger till oss att vi inte duger, att de kroppar vi besitter inte är fina nog – antingen är vi för långa eller korta, magra eller tjocka, runda eller fyrkantiga. Denna konstanta press på oss själva har slugt använts av reklambranschen för att bekräfta det som egot redan sagt till oss, och ger oss ett botemedel att blidka vårt tilltufsade och bräckliga inre – konsumtion. Köp dig fri, använd det ena eller andra preparatet och allt blir bättre, res hit eller dit och tala om för alla dina vänner var du varit; bara du ser till att egot matas. Underligt egentligen att allt detta måste kosta pengar, men det är väl så att det är pengar som får jorden att snurra, eller i alla fall är det det som vi ska tro…

Finns det då hopp om befrielse, ett sätt att komma undan egots ok? Tiden får utvisa, men förhoppningsvis kan vi slippa denna plågoande om vi är sanna mot oss själva, lyssnar till vårt inre och ser till de verkliga behoven och inte de som omvärlden tycker vi ska ha för att tillgodose den profithungriga marknaden.

Har jag då kommit någonstans egentligen? Även om jag sitter på andra sidan jorden, eller kanske just därför, verkar egots krafter mer än någonsin, rycker och sliter i mig. Jag brukar tala om den ”gode” vännen Demonen, som kanske bara är ett annat namn för egot, som sticker fram sitt fula tryne då och då och kör in kilar in en tillvaro som utåt sett kan tyckas vara perfekt… Hur kommer det sig då att jag stundtals inte har förmågan att njuta av det underbara som bjuds runt mig, att inte känna mig tillfreds? Kanske är det samma otillfredsställelse som fick någon att skapa hjulet för första gången eller bygga pyramiderna? Om det är så kanske jag har något stort framför mig i alla fall…