dalar inramade av bergen

min falk som enda ögon ut mot världen

andra platser hjärtat viskade fanns


övningar i harmoni av att studera ugglan

skarpa sinnen med ett öga mot världen det andra vänt innåt

till det egna av universum

lyssna till ugglans intelligens med fötterna i floden, livets vatten


försök att tygla stridshjärtat,

kontrollera revolutionären för att spara mina krafter,

de kommer att behövas.. i annan tid..


länge leve det annorlunda!

med ensamhet som pris, att aldrig ge sig helhjärtat till någon annan

av rädsla.. risken att bli sårad...

vända kinden mot mjukaste ull, sova hos fåren med himmlen som täcke


för att det är lättast så, lättare att älska dom med fyra ben


dansa med hästarna, kasta sig upp i farten och jaga vinden över stäppen

skrika ut det återhållna stridskraften, för att ge plats åt nyfödd styrka

min överlevande kraft i min ensamhet i flocken av tvåbenta


människorna som reste sig och bogar blev axlar

utvecklade invecklad intelligens pågrund av naturens utveckling

...inget annat...

IQ som började förstöra vår empati för omvärlden

sätta oss på pedistal för att någon sa att vi var guds avbild...


men än fanns jag i tiden då vi var ett med jorden

allt fanns för sin egen skull, gjorde vad man behövde för att överleva


tills hemlig vetenskap, överjordens kraft

förde mig, födde mig in i framtidens tidsera

nerputtad i betong kvarter i förorts norden

den finare sorten med gräsplättar och träd

med fiskmåsarnas skrik som lugn för mitt hjärta

hänga knäveck högt i trädens grenar

studera människorna på avstånd med mig själv som enda sällskap

de små, de stora

fortfarande med djuren som de enda riktiga vännerna

de man alltid förstod


dyka in i tevens värld, fara till platser runt världens alla hörn

tills ångesten nästan dränkte mig

världen som uppenbarade sig i sin osminkade sanning

med vår intelligens som försvar dödar vi, lemlestar, köröver, utnyttjar,

våldför... och hånar

våra medvarelser, vårt hem jorden, till och med de av vår egen art...

styrkan i ångesten närde min stridsanda och rebellen blundade och

öppnade ögon till annan verklighet, återfödd på riktigt.. igen.. här...

livet som ständigt givande på samma gång slåendes mig på knäna,

fäller mig till marken..

kämpar med stridyxan

så högt som jag bara orkar hålla den

samtidigt stridandes med omgivningen, mina demoner och ledbruten kropp


det som inte förgör mig när mig, vet jag inte om jag tror på men jag väljer att

lyssna till de orden, de ger exilir till mitt revolutionära hjärta

får mig att inse mer och mer att hur ont de än gör

föds alltid någon ny gnistra även ur de tyngsta epoker

så länge stridsyxan fortfarande finns där... någonstans..


och barrikadernas vind fortsätter att viska

-Delara, Delara, Delara