”Det är inte så här man älskar.”

Hon viskade det till mig en natt, eller kanske skrek hon. Allt jag vet är att det väckte mig ur drömmar som fick mig att må bra. Jag slöt ögonen för att komma tillbaka till lugnet men hur mycket jag än försökte kunde jag inte undkomma verkligheten. Louise satt lutad mot väggen och iakttog mig.

Resten av natten är ett virrvarr av ord och tankar. Jag önskade att fel sätt att älska hade handlat om sex, för det hade jag kunnat ändra på, men varken Louise eller jag skulle använda ordet älska på våra råa känsloutlopp.

”Du älskar mig inte längre. Du kysser mig inte, rör inte vid mig.”
”Jag har bara haft mycket att tänka på.”

Orden fortsatte och jag tänkte att kanske handlade det om sex ändå - hennes enda källa till bekräftelse. Men sedan hon fick mig att känna mig som en våldtäktsman vill jag inte röra henne. Jag minns det tydligt, brevet hon skrev till mig.

Ibland känns det som att jag vill, men efter ett tag kommer jag att tänka på när jag var yngre och det känns som att jag är där igen när du rör vid mig. Jag vill bara sluta och det är som att jag försvinner ut ur min kropp.

När hon var yngre. Jag visste mycket väl vad hon syftade på, hennes små steg uppför trappan och hur han väntade på henne innanför dörren med byxorna vid knäna. Jag tyckte det var jobbigt den första gången hon berättade det för mig, men hon försäkrade mig om att hon kommit över det för längesedan. Visst måste hon ha gjort det, så många hon legat med innan mig. Det äcklar mig.

”Om du inte tror på att jag älskar dig, varför är du då tillsammans med mig?”

Någon tid senare försvann hon hem till sig och jag var ensam med mina mörka väggar. Jag lade händerna över mitt hjärta för att se om det fortfarande var där. Hur kunde jag inte älska henne… Tårarna sköljde bort tvivlen och jag fick tag i henne när solen steg över hustaken.

”Jag åker bort imorgon.” Kalla ord. Men hon försäkrade mig om att inget var fel, efter jag krälat och bett att hon skulle stanna med mig. För visst behövde jag henne, mer än allt, hon var mitt allt.

Vad jag gjorde de dagarna hon var borta minns jag inte, förutom alla tusentals sms vi skickade till varandra. Hon skrev om tvekan och att hon saknade mig. Jag orkade inte försäkra henne mer. Det enda jag gjort den senaste tiden har varit att försöka få henne att förstå.

När hon återigen ligger i min säng berättar hon om alla upptåg hennes vänner haft för sig och hur hon inte gjort något annat än att varit orolig och tänkt på mig.

”Hånglade hon med någon?” Jag syftar på hennes vän som hon pratat om de senaste 15 minuterna.
”Nej, jag gjorde ingenting. Eller jag var full en kväll men det hände inte så mycket.”

Blodet pulserar i mitt huvud, högt och hårt.

”Vi kysstes bara ett tag…” Hennes mun fortsätter att röra på sig men allt jag märker är hur hon ler. Som att hon är stolt.

”Jag kunde inte göra något annat. Jag skickade ett sms till dig och du svarade inte.”
”Jag svarade ju så fort jag såg det!”
”Då var det redan för sent. Om du bara svarat hade det här aldrig hänt. Och förresten var det hemskt för mig, när vi kysst fick jag höra att jag var äcklig. Kan du förstå hur det känns?”

Du är äcklig. Det är inte så här man älskar.