fältet en gång täckt av fet bördig jord
nu ett slagfält
stormigt hav av smuts och gyttja

en grön vägg av skog
långt borta vid slagfältets rand
påminner om det oförstörda
ett mål att siktas på

vadar i materia som slukar min energi
gör allting smärtsamt långsamt
och långsamt smärtsamt

för varje centimeter en kamp
söker ovissheten som ger hopp
för vissheten här och nu är olyckan

på håll hörs desparata rop
"de vitryska fåglarna anfaller"

kolsvarta olycksbådande hotande fåglar avtecknar sig
mot en himmel i solnedgång
tunna skivor av moln dränkta i vacker orange

förhoppning och skräck fyller kroppen
grottmannens rationalitet gömd strax under ytan
redo att framträda så snabbt som bara en nerv kan

mekaniska fåglar mullrar kraftfullt dovt
ekar utan att ljudet har något att studsa mot
ett drömlikt upphävande av de lagar vi känner

jag hör rop igen och lyfter blicken
från det som ska bli allas vårt öde
som att vara vid sina sinnen
stilla observera blodet som sakta rinner ur ett djupt sår
avtagande puls utan att göra något trots att man kan

fåglarna släpper sin mekaniska kemiska last
destruktionen faller över fältet i en urskillningslös hunger

äkta men främmande
mardrömmen jag inte vill vara utan
något jag vill leva när att det hotar mig

det fula och hemska är vackert
dess konsekvens underordnad
för precis när jag accepterat allt
skapas den mest osannolika ordning

desperat navigerar jag det stormande havet
en struktur framträder av blindgångare längs min väg
som rykande roterande landar runt mig
en tryckvåg en smekning av varm luft
stänk av vidrig gyttja

besviken inser jag att jag blivit berövad
den vackra storslagna undergången
allt jag ser är de lyckliga och olyckliga
som inte delar mitt öde

jag får trösta mig med att jag sett
de vitryska fåglarna anfalla