Sulten och dan, komme Jag så fram till Ditt ingemansland.
Där ingen levat eller vare sig dött.

Ögon bakom regntunga lock, betraktande Mig slött.
Rörelse versus stillhet, var just detsamma.
Vakum var ledordet här i Mitt livs kärleks sfär.

Barenmarken höjdes och sjönk efter Din andningsskugga.

Lade Mig ned i en sädes-sam barnatro, hoppandes att lite liv månde gro.

Verkligen! Marken kved en sång om längtan efter kärlekssprång.

Tårar föll, för att verkliggöra jordens bön.

Men från Dig inte ens ett stön om att befriad bli.

I miljoners miljarders ögonblick väntade, vaktade Jag,
redo att i Dig, Min kärlek gripa tag,
för att springa från det Du vet, till det Du inte visste.

Sulten är inte längre sant,
i Din barenhets skugga,
valde Jag att göra livet till en bekant.