Hon stod stilla på klippan och blickade ut över det stora slagfältet med blänkande tårar rullandes ned för de bleka kinderna och det ebenholtsfärgade håret fladdrade i vinden.
Osämja hade uppstått mellan Gartha och Nasca, Furskogens två största skogsklaner och följden av det krig som sedan utbrutit var hemsk, många hade dött och än fler skadats så allvarligt att de aldrig skulle kunna bli som förut igen, det var nackdelen med att människorna i dalen utvecklats så långt med sin inre magi, vem vet hur långt de kan gå innan någon säger stopp.

”Jag ska inte svika mitt löfte till dig, lillebror”, viskade hon och förde en darrande hand upp till det enkla halsbandet av hjorthud som tidigare tillhört hennes bror Tero som nu låg begravd långt ned i den kalla jorden, ”jag ska få dem att lyssna på oss igen, och den här gången räcker det inte med att bara be och hoppas på det bästa, jag måste upp till Rahawks bergskedja, där sägnen säger att passagen till Gudarnas stad är gömd och själv prata med dem”.
När hon vände sig om för att gå till byns gömda läger kunde man nästan se ett flimrande dis som i formen av ett väldigt lejon vandrade vid hennes sida, hotfullt morrandes och ivrigt piskandes med den långa svansen medan den såg på det hårt slutna ansiktet tillhörande sin älskade frände och djup respekt glittrade i de guldgula ögonen.

Flickan gick som i en dimma längst de väl upptrampade djurstigarna, isolerad av sorg och fylld av ånger, om hon hade vaktat honom noggrannare, då hade han kanske överlevt.
Helt plötsligt stod hon i mitten av det stora tältlägret och hon visste mycket väl att familjerna stod gömda och betraktade hennes beslutsamma och sorgsna ansikte med nyfikna och skräckblandade blickar.
”Panomela Veras”, en kvinna med mjukt svart hår och skarp, guldbrun blick gick försiktigt fram till henne och lade en varlig hand på flickans darrande axel, ”gudinnan Galiëa välsignade mig vid min födsel kunskapen att kunna sia vilka beslut som styr våra liv och det du har i åtanke kommer aldrig lyckas, ingen kan besegra gudarna”.
Den mörkhåriga flickan skakade irriterat på huvudet och lejondelen inom henne ville helst av allt ryta av ilska, ”jag tänker inte söka dem för att spå deras undergång, för med dem skulle även Newani falla, jag ska söka gudarna för att få dem att vända åter till oss”.

Tetani, Garthas byäldste, skakade på huvudet och den marmorvita pannan lades i oroade veck.
”Du kan inte ta dig dit själv”, viskade hon och strök flickan varligt över kinden och en moders kärlek glittrade i hennes bruna ögon, ”jag vet att din sorg och vrede kan föra dig långt, men inte hela vägen, stanna och be med oss”.
Panomela grimaserade och drog sig genast undan den svarthåriga kvinnans beröring, ”här räcker inte böner till, vi måste handla medan tid till det fortfarande är, innan gudarna lämnar Newani helt åt sitt öde!”. Hon visste att människorna runt om dem hörde allt vad som sades och att de just nu skakade på huvudet och förde handen till pannan för att be Gudarna förlåta hennes ord, men hon ville inte ha någon förlåtelse, hon sade sanningen och ingen skulle kunna få henne att tycka annat.

”Panomela…”, viskade Tetani och slöt ögonen, sorg markerade hennes ansikte och hon såg plötsligt så gammal ut, som om åren utan vidare rasat fram på knappa sekunden.
”Jag tänker göra det”, mumlade den bleka flickan och blundade även hon för en stund innan hon öppnade dem igen och med bestämda kliv marscherade hon bort mot det tält som hon bott i med sin bror sedan deras föräldrar gått bort i den stora epidemin som utbrutit för ett antal år sedan, alla hade de nu vandrat ned i Umbros mörka salar och lämnat henne ensam kvar.
Men hon kände inom sig att de fortfarande vakade över henne, i hennes minnen skulle de alltid leva kvar och hon skulle inte svika dem, hon skulle göra dem stolta, tänkte hon med en bestämd min innan hon gick in i tältet för att packa ned vad som skulle behövas på den långa resan.

”Ano, snälla stanna”, i tältöppningen stod snart Freia, en rödhårig flicka som bodde i tältet intill och hennes ögonbryn var oroligt rynkade, det syntes lång väg att hon hade bävat för det här.
”Tyvärr Frei”, sade Panomela och log svagt åt sin väninna, det kändes stelt och ovant att le åt någon efter så många veckors krig och oroligheter, ”men jag måste göra den här resan, det här är mitt kall, jag känner det”.
Freia suckade tungt och skakade på huvudet, ”du har alltid gjort som du känner, så jag antar att du inte kommer att ändra dig, men vänta lite”.
Hon försvann ett tag men kom snart tillbaka med en stor brödlimpa inslagen i ett än större tygstycke och en underbar doft av nybakat bröd fyllde det lilla tältet.
”Plattstenskaka”, sade hon med ett varmt leende och lade den ovanpå vännens packning, ”det finns inte någon resa som inte blir lite lättare om man har lite hembakat bröd att knapra på i ensamma stunder”.
Panomela visste inte vad hon skulle säga, hon var rörd över vännens gåva och visste att hon skulle sakna henne något enormt, ”Jag kommer att sakna dig Frei, men jag lovar att komma tillbaka så fort allting är över”.
”Det hoppas jag, annars lovar jag att gudarna kommer att få en fiende de sent kommer glömma”, sade hon med ett litet skratt och torkade bort ett par tårar som börjat rinna ned för hennes rosiga kinder, ”du vet hur hjärtnupen jag är, klarar inte av avsked”.
”Jag vet”, sade Panomela med ett svagt leende innan hon vände sig om och packade i det sista i väskan, hon rullade ihop den varma hjortskinnsfällen och spände fast den i de smala väskremmarna innan hon vände sig om mot sin kompis igen, hon hade passat på att torka bort tårarna som hotat att rinna över och leendet darrade lite lätt.