Du har kalla ögon. Ögon som stirrar forskande på honom. Han känner sig otillräcklig.
Ditt sätt att se på honom. Som om hela världen är perfekt. Bortsett från honom. Som om han bär på världens alla problem, som om han är anledningen till att barn svälter, att det finns smutsigt vatten och att man kom på hur man kunde tillverka kärnvapen. Som om det var han som släppte atombomber i Vietnamnkriget.
Som om det är han som stjäl, han som dödar. Han som förför och förstör.
Han sträcker ut en hand. En hand som söker efter din.
Du vänder dig om. Klackarna ekar mellan väggarna. Han ser dig lämna. Som så många gånger förut. Alltid samma händelse. Hans utsträckta hand och dina klackar som går.
Ekot.
Tårar.
De rinner nerför kinderna.
En ihopsjunken gestalt. En annan som går.


Har du blivit lämnad?
Han blir det varje dag.
Det var så länge sen han skrattade.
Du skrattar nog varje dag.
Han avundas dig som kan skratta. Han vill kunna se världen med dina ögon. Se vad du skrattar åt. Vad finns det i livet som är värt att skratta åt? Ser du inte världens problem? Tveksamt. Hur skulle du annars kunna skratta?
Han förstår inte.
Ingen hjälper honom förstå.
Han är ensam i ett folkvimmel. Vet du hur det känns? Att vara ensam fastän det är människor runt omkring dig. Men ingen ser, ingen hör. Ingen vill se, ingen vill höra. Ingen vill kännas vid dessa ensamma människor som inte ens kan hitta de andra ensamma.
Han är ensam!
Vet du hur det är att vara ensam? Att inte ha en endaste i hela världen. Ingen som ser, ingen som hör. Ingen som lyssnar till dina tårar. Ingen som torkar dem. Ingen som delar dina känslor, dina problem, dina upplevelser. Ensam.
Ensam.
Ensamhet.
Så långt ifrån dig som det bara går.


Du är en gåta ingen löst.
En fråga utan svar.
En sång utan text. En tom melodi.
Han vill lösa gåtan, han vill hitta svaret och han vill skriva texten. Han vill ge melodin en text. Ord att nynna på. Som kan sjungas en varm sommardag i juni då fåglarna kvittrar och solen värmer din panna.
Du är annorlunda, ändå är du precis som alla andra. Du bryr dig mer om utsidan än insidan. Ändå ser han att insidan är vackrare än den perfekta utsidan. Du är perfektion ut i fingerspetsarna. Som om Gud skapat dig speciellt. Som om du är ett verk gjort med yttersta omtanke. Allt är perfekt.
Men kan inte perfektion också ha brister? Dolda fel som ingen hittar.
Han undrar, men får inga svar. Han vet att han älskar dig även om din perfektion inte är komplett. Genom hans ögon är du perfektion. Trots dolda fel och brister. Det stärker hans kärlek.


Ni borde se er själva genom den andres ögon.
Du skulle hitta en pojke på väg mot att bli en ung man som är ensam i en stor värld.
Han skulle hitta en flicka som är perfektion men ändå har dolda fel.
En perfekt yta. Sprickor döljer sig långt därinne.
Du är rädd. Du ser era likheter. Du känner hans ensamhet, men förnekar. Du vill inte vara som honom. Vill inte kännas vid er gemensamma punkt. Ensamheten.
Du vet hur det är att vara ensam. När det känns som att ingen ser och ingen hör. Skillnaden är att du har falska människor runt omkring dig som ser med falska ögon och hör med falska öron. Du vill ha något äkta. Han kanske är den äkta biten du saknar i ditt liv.
Men hans ensamhet skrämmer dig.
Din perfektion borde skrämma honom. Men han stannar kvar. Kanske att han djupt inne känner er gemensamma punkt. Är det en känsla därinne som säger åt honom att stanna kvar? Att hålla ut trots allt motstånd från dig.


Mardrömmar om nätterna. Ögon, kalla ögon. Forskande blick som stirrar.
Dina ögon.
Han vill bli kvitt dem. Men det går inte. De finns när han blundar, de finns när han tittar.
Hur har du fått sådana ögon?
Men han är den enda som ser kylan i dem. Som ser hur de stirrar i världen. Alla andra ser varma ögon som glatt tittar sig omkring. Hur kan de vara så blinda? Hur kan de undgå kylan i din blick? Den som lamslår honom så totalt. Får honom att önska att han vore en blöt pöl vid dina fötter istället för en levande varelse framför dig.
Han gömmer sig under täcket. Mörkret ligger kompakt runt honom. Han känner sig kvävd av mörkret. Men är rädd för dina ögon som finns utanför.


Du har honom i ett fast grepp. Men du vet det inte. Du ser inte hans suktande blick efter dig för du vänder honom ständigt ryggen innan du ens hunnit titta honom i hans djupa ögon. Djupet skulle ge dig trygghet.
Om du bara ville titta.
Du är rädd. Men du har inget att vara rädd för.
Om man inget satsar kan man inget vinna.
Så säger de, de som tycker de är så kloka. De som tar livet med en klackspark.
Inser de aldrig hur mycket de samtidigt kan förlora. Är de inte rädda?
De som slänger sig utför tiovåningshus. Känner de aldrig rädslan lamslå ens kropp?
Du satsar aldrig av rädsla att förlora. Du avstår hellre från en vinst än att ta en förlust. Fastän det är 50 procents chans att vinna. Men det är fortfarande 50 procents risk att förlora. Chans och risk.
Risk och chans.
Du hindras ständigt av rädslan. Den tynger ner dig. Håller dig kvar på botten och hindrar dig från att nå toppen.
Toppen, där du hör hemma.


Han satsar. Men aldrig tillräckligt. Du hindrar honom från att nå toppen. Du ser till att han hålls kvar på botten.
Varför är du så rädd?
Det är han som borde vara rädd. Rädd för din kyla. Rädd för din perfektion. Men han är mer rädd för att på dödsbädden ångra allt han så hett önskade men aldrig gjorde. Känner du aldrig av den rädslan? Rädslan att ångra saker du inte gjorde.
Känner du överhuvudtaget något?


Du vänder dig om. Klackarna ekar mellan väggarna. Han ser dig lämna. Som så många gånger förut. Alltid samma händelse. Hans utsträckta hand och dina klackar som går.
Ekot.
Tårar.
Eko och tårar.