Jag har dessa drömmar, som först är goda, dem gör mig glad på sina magiska sätt.
Men sedan när jag vaknar ser jag dem för vad dem faktiskt är. Mardrömmar! Drömmar som aldrig kan ske, drömmar som aldrig kan bli.
Jag vill bara glömma, förlora allt hopp. Leva som andra, att ha en strävan, alltid försöka uppnå. Leva normalt. Men hoppet finns kvar, precis som allt sorg. Jag vill att det ska försvinna, så jag slutar att tro, att allt på något sätt.. . att universum på något sätt bestämt sig för att något magiskt ska ske just mig. Mig av alla, mig, jag, lilla pluttiga jag. Jag har ingen anledning att fortsätta drömma, drömma drömmar som visar sig vara fel- mardrömmar. Men det går inte att sluta.