Ett djupt andetag och jag känner hur kylan äter upp mina lungor.
Det svarta som omger mig färgas inte längre av brinnande färger som en gång fanns. Eldhavet har fallit, återstår gör de nu nakna som sakta men säkert fryser till is. Återstår utav sprakande färger gör jag med tegelstenar uppstaplade runt om mitt hjärta.

Mitt hjärta, mitt hjärta, mitt hjärta.

Tegelstenar är tunga att bära på.
Vilsen och osäker.
Som ett tomt skal vandrar jag omkring och letar efter något lugnt,
någon som kan lugna mig. En slags säkerhet som garanterar värme.
Kanske nu i november kan jag känna mig trygg.

Plockar upp en tegelsten, två och tre.
Alltid kan jag bära på fler.
Det finns något tungt, ett mörker som ligger och trycker i mina lungor.
Det ger mig svårt att andas, tar upp plats.
Det blockerar mitt sinne, tilltänkt för andra historier och nya minnen.

Jag har en man som bor i mitt hjärta, mitt där inne bland alla tegelstenar.
Med nål och tråd jobbar han ivrigt för att lappa ihop alla de kärl som brustit.
När ska du återvända du vackra eldhav som bidrar med kraft?

Mitt hjärta, mitt hjärta.
När ska du finna ro till att läka?