17 Mars

"När någon är sekunden från att dö, då visas dens sanna jag"
Sant...

Jag vill dö så jag kan leva. Dö så man ser vilka som söjer.
Hur många skulle börja gråta om jag hoppade framför tåget? Jag har chansen varje dag och jag tänker samma sak varje gång...

Vad har jag just nu? 10 timmar skola 5ggr per vecka... Vilket liv... Hemma finns inget. Här finns allt. Här är hemma för mig. Alla jag känner, alla jag bryr mig om finns här.

I hela mitt liv har jag fått skit, blivit retad, mobbad för ALLT!
Hur jag ser ut, hur jag pratar, hur jag tänker, hur jag är, vilka kläder jag har. Exakt allt som det går att peka ut på någon. I hela mitt 16 åriga liv har det varit så!
Jag har haft skit! Inget! Mindre än inget!
Min mamma har psykisk sjukdom kallad något som jag inte kommer ihåg som gör att allt är smärtsamt för henne och hon orkar inte med något.
Min pappa har också en psykisk sjukdom kallad depression. Han orkar inte med något och bråkar alltid. Gud jag har gråtit så många gåner då dom har bråkat! Jag har frågat gud om jag är någon jävla testdocka för att se hur mycket ett barn klarar av.
Nu är de serbos, jag bor hos min mamma då min pappa inte klarar av att göra något hemma så det ser ut som ett helvete och jag orkar bara inte städa hela huset varje vecka ensam då min bror har flyttat. Det är bara för mycket för mig.
Jag saknar mina katter hos min pappa jätte mycket men jag får leva med det...

Nu har jag börjat på gymnasiet och i 3 underbara månader har jag kunnat vara hur jag vill, se ut hur jag vill, prata hur jag vill och alla accepterar det!
Jag har vänner som jag kan prata med, följa med hem efter skolan lite då och då... Men ändå känns det som att man inte är älskad...
Jag vill inte bli någon som mina gammla klasskomisar blev. Sådana som dricker sig så fulla så de inte kommer ihåg något varje helg, knulla runt med allt och alla. NEJ ALDIG! "Real love or death". Ett citat från filmen Leon The Professional. Det är mitt motto... Det finns ingen riktig kärlek men jag kommer leva för den.