Går snabbt över kullerstenarna, koncentrerar mig på att gå rakt. Blåa bilar åker förbi och jag försöker se snygg ut för kanske sitter han som jag inte tänker på (men jag gör det egentligen) i bilen och ser mig. Stressar, snabba steg och väskan dinglar fram och tillbaka och vinden letar sig in under min jacka och det är konstigt hur luften är det som är närmast. Försöker lyssna när alla säger att han är konstig och udda. Jag nickar men blicken är tom och jag förstår inte varför man inte bara kan vara. Varför måste man hela tiden ta steg fram eller steg tillbaka, varför måste allting ha ett syfte?

Varför måste alla missförstå och tro att jag kräver?

Kanske ville jag bara säga att det inte gör något att de är lite konstiga, udda.
Kanske lyssnar jag för mycket på Markus krunegård och saknar ord, tankar och allting känns så blasé och förlegat. Jag har samma samtal hela tiden, samma ord, meningar och jag blir inte klokare bara tommare.

Jag ska sluta upprepa mig.