Det blåser i mitt bröst.
Det dunkar fortare och fortare.
Ensamhet.
Skuld.
Det börjar bli vår.
Men i mitt inre är det fortfarande kallt.
Vinter
Vår
Sommarn kommer snart.
Betong och under betongen försöker livet växa ut men det känns som det inte har fått vatten på ett tag.
Smärta
Tårar som inte rinner
Sorg över vänner som man förlorat för man var sig själv.
Skrik.
Slå sönder bröstkorgen
Snart kommer det.
Snart kan du andas igen.
Tankar som ingen vet.

Vi sitter i din soffa och dricker te och skrattar, vi berättar om drömmarna som fortfarande brann.
Vi berättar våra innersta tankar och hemligheter , en kopp faller till golvet på den nya mattan och jag vaknar upp.
Allt var en dröm.
Det finns inga vänner.
Det finns inget skratt som ekar i väggarna
Det finns inga drömmar dom brann upp för länge sen.
Hemligheterna som du aldrig berättat för någon finns fortfarande i ditt bröst.

jag inser att jag är ensam ännu en dag ännu en kväll med frustrationsångest och och livet har fortfarande inte hunnit växa upp ur betongen.
Det är fortfarande vinter.
Kallt

Borrar ner mig i täcket och försöker gömma mig från världen och det som kallas verklighet.
kanske jag vaknar upp igen då allt är bra.

Vi ses imorgon herr Ensamhet.

//Anji