jag växer nu
och varje lem ligger på sträckbänken i ett par år till
det är nu jag formar min framtid
som lera i mina händer

jag gör snögubbar och äter trolldegen istället

och alla skelett i garderoben
kommer de någonsin ut
eller läggs det nya på hög
det känns som om jag har hela skogskyrkogården mellan mina strumpor och kalsonger

det blir bara svårare med åren
triviala problem är helt plötsligt inte fullt så triviala
och skeletten läggs på hög
man håller minnesgudstjänster i min garderob nu

möjligheter
omöjligheter
äta jobba sova dö

jag går och fiskar