Det berättas att om man vandrar förbi åkrarna, förbi den lilla ladan och sedan viker av, in längs den gamla igenvuxna hästvägen, så kommer man till en övergiven by. Där har en gång bott byfolk som gnetat och stretat med sånt som byfolk gnetar och stretar med. Där har männskobarn en gång lekt i dammet på hästvägen och om somrarna hoppat i ladornas hö. Men inget männskobarn har nog trampat där på minst två mansåldrar nu.

Nåväl, om man därifrån fortsätter in i den tjocka skogen och fortsätter längs med ån ungefär en dagsvandring eller en halv dag till häst så når man resterna av en gammal kvarn med en gigantisk kvarnsten. Den är äldre än den gamla byn och nästan helt övervuxen nuförtiden. Det var länge sedan det maldes något i den kvarnen. Om man fortsätter längs med ån förbi den gamla kvarnen når man snart en alldeles sagolikt vacker plats där den lilla ån spränger fram genom en bergsskreva så att det dansande vattnet bildar ett porlande litet fall.

Det är här i hjärtat av skogen som tjogtals bäckar samlar sig och tillsammans bildar den lilla ån. Höga furor stretar mot skyn och ett nattsvart bergsmassiv bildar en borglik siluett mot trädkronorna. Det sägs att det är där han håller till.

Kungen över berg och häll. Storskog och träsk.
Trollet Klo-Karve. Så smutsigt och svart. Odrägligt och gäckande. Gammlare än stora skogen. Slugare än varje mannahövding och med elakhet vidare besjungen än varje manfolks.

Sitter och gnider i bergskrevors glesning, i sin satans-svartborg.
Bland smutsigt guld och leriga smycken i berghjärtats djup väntas det förhatliga solljuset ut.
Ty natten är tiden då manfolk skall fällas. Och inatt skall skogen få sin rättmätiga hämnd!

Än strilar tafatta rester av dagens ljus genom trädkronor i många manåldrar gammal skog. I det mörkers rike där trollet dväljs gnags resterna av gladlynt männskofölje från ryckande benpipor och nyspräckta skallar.

Se! Nu flämtar det sista skymningsljuset genom tallkronors toppar. Dagen skall nu änteligen dö och storskogen håller andan. Lukten av natten rullar fram med dimma och kyla sprungen från tvärvittrat urgrundsberg.

Det tassas bland ormbunkar när ludna fötter försiktigt trampar stjälkar åt sidan. Vassa öron lyssnar och svarta ögon skönjas som pärlband i nässelsnåren.

Nu väntar nattens varelser i kuslig andakt sin konung.
Den hornkrönte konungen, Klo-Karve, skogens befriare skall inatt hålla hov. Ty inatt skall det ställas till otyg vilka komma att åminnas och besjungas i mången mansålder.

I hundratal och åter hundratal har svartfolk och knytt, ostretar och fävarnsve, grylar och vassnor samlats för att följa sin konung till striden.

Med ett tjut hörs han ylande bryta fram ur nattsvart skreva i bergmassivets djup. Av vassa klor rispas gråhällar där han spretar iväg mot nattliga otåg. I vanvettig jakt med tjutande avgrundsvrål rispar Klo-Karve tystnaden när han kräker sin sång. Sjungandes river de iväg genom skogen.

Sången går om de förhatliga männskorna som bor bortom skogens bryn.

Den första versen handlar om de männskofolk som väsnas om dagen och hamrar och bryter i berg vad där kan brytas. Som lägger i dagbrott vad som alltid skulle gömmas.

Och talrika horder svartfolk syntes Klo-Karve följa. Kräkandes sin sång.
Vi tar deras hammare och hamrar deras skallar och tar tillbaka bergets guld!

Tar tillbaka bergets guld kräker svartfolk i kör när de sjungandes river iväg genom skogen. Sin konung trogen! Klo-Karve skogens befriare!
I vansinnig rusning hade de nu nått platsen där den lilla ån spränger fram genom en bergsskreva så att det dansande vattnet bildar ett porlande litet fall.

Den andra versen handlar om de männskofolk som väsnas om dagen och hugger och sliter i ståtlig fura och lägger till mark vad som där kan skövlas.

Och talrika horder svartfolk syntes Klo-Karve följa. Kräkandes sin sång.
Vi tar deras yxor och hugger deras nackar och tar hämnd för furors fall!

Tar tillbaka bergets guld, tar hämnd för furors fall kräker svartfolk i kör när de sjungandes river iväg genom skogen. Sin konung trogen! Klo-Karve skogens befriare!

I vansinnig rusning hade de nu passerat bergskrevan med det lilla fallet och kunde skymta den gamla övergivna kvarnen med den gigantiska kvarnstenen.

Den tredje versen handlar om de männskofolk som smyger om dagen och lömskt ligger på lur bakom buskar och snår för att svekfullt döda skogens djur och av kött karva vad som där karvas kan.

Och talrika horder svartfolk syntes Klo-Karve följa. Kräkandes sin sång.
Vi tar deras pilar och sticker i deras ögon och ger igen för karvat kött!

Tar tillbaka bergets guld, tar hämnd för furors fall, ger igen för karvat kött kräker svartfolk i kör när de sjungandes river iväg genom skogen. Sin konung trogen! Klo-Karve skogens befriare!

I vansinnig rusning hade de nu passerat både lilla fallet och den gamla övergivna kvarnen. Hundratals och åter hundratals av skogens nattfolk slet nu fram genom skogsbrynet och upp mot den lilla byn.

Så kom det sig att efter den natten funnos inte längre männskofolk bortom skogens bryn. Inte sådana som levde i allafall. Men än idag kan man, om man är modig eller dumdristig eller bådadera, och i skymningen tar sig fram till skogens rand, och om man lägger sitt männskoöra mot en berghäll, och noga lyssnar höra sången om de förhatliga männskorna som en gång bodde bortom skogens bryn men nu har visan fått ännu en vers.

Den fjärde versen handlar om den hornkrönte konungen som ledde en blodtörstig härsmakt att hämnas männskopestens hamrande, skövlande och karvande i bergväggar, urskogar och djurkroppar. Och talrika horder svartfolk syntes Klo-Karve följa. Kräkandes sin sång:
Vi togo deras hammare och hamrade deras skallar och klöste tillbaka bergets guld!
Vi togo deras yxor och höggo deras nackar och krävde hämnd för furors fall!
Vi togo deras pilar och stucko i deras ögon och gav igen för karvat kött!
Äntligen har skogen fått sin hämnd!

Så kräkte de sin sång.