Det var ensamheten, intalade han sig själv. Lugnet, stillheten. Lugnet.
En "Searay K202" klöv vågorna i fören, det var skärgård och solen var på väg ner. Mitt i farleden, en ensam motorbåt, och en ensam kapten. Sjörattonykterhet. Pyttsan. Vilka jävla lagar de stiftade till höger och vänster nu för tiden. Först 1992 upphörde lagen som förbjöd gånggängare att gå mot rött. Vill man gå mot rött så får man väl göra det, det är ju inte som om det har undgått folk att gatorna är trafikerade.
Dessutom, vad skulle han köra in i här ute? Det fanns inga gånggängare i skärgården, om inte Jesus reinkarnerad var ute på kvällspromenad.
Tanken fick honom att le.

Vinden slet i håret, och fuckade upp frisyren. Men vad spelade det för roll? Här fanns inga livsformer förutom fiskar och måsar. Så vem fan brydde sig?
Han stod upp i båten, och gjorde nio knop för mycket i farleden. Men vem fan brydde sig?
GPS:n i båten var påslagen. Inte för att han skulle någonstans, men det integrerade sjökortet hjälpte honom att hålla koll på de olika grund som lurade lite varstans. Man vet ju aldrig.
Man visste ju aldrig.

Fy fan vad skönt. Bara han, motorns ljud, brisen i håret och saltstänket från vågorna. Inga ungar som ställde till det, ingen lönnfet chef som var så full av sig själv. Bara han, och sjön.

Men solen var på väg ner och det hade blivit ganska tidigt i morse. Han tog in båten mot en kobbe och lade ankar i närheten av berghällen. Här blev bra, tänkte han. Här blev bra.

En till pripps blå 7.2% för att hjälpa John blund på traven, sedan kröp han ner i förkojen under däck och lade sig för att sova. Vågorna kluckade mot skrovet, och vaggade honom till sömns, där han gungade i takt med vattnet, och så småningom somnade.