Runken var ju chaffis. Lastbilschaffis. Innan han hamnade på bänken alltså. Han hade nog alla bokstäver man kunde ha på det dära kortet innan snutarna snöt det en vacker vårdag ute på Ekerö.

Ja, det finns mycket att skriva om Runken och hur han slutade sina dagar har jag ju skrivit om redan tidigare men fick bara sån lust att berätta hur det gick till när Runken slutade köra lastbil.

Runken hette egentligen Roland tror jag.
Jag vet inte noga faktiskt för vi sa alltid Runken och det var han van med. Han var en rätt smart kille från början. Väldigt vänlig och hyfsat klipsk. Han var en sån som frågade hur man mådde. Om man såg trött ut så frågade han hur helgen hade varit och om allt var bra. Var man lessen så väntade han tills man var på tu man hand och så bjöd han på en vänlig blick. Sen kunde han säga något i stil med:
- Fan, hur ére va’? Ru ser ju ut som’ru sålt stålarna å tappa smöre!

En annan kul grej med Runken var att han kunde snacka knoparmoj. Far hanses var ju sotare och Runken snappade väl upp en del i det där köket när karlarna satt och drack om kvällarna. Men det där är en annan historia. Knoparmoj är språket som sotarna tuggade för att inte hyresgästerna skulle fatta vad dom sa när dom skrek till varann mellan ventilationsluckorna och toppen på skorstenen.

Runken var en hjälpsam kille. En sån som är lite för snäll för sitt eget bästa. Han och hans käring bodde i en risig tvåa vid Spånga station. Dom var båda förtjusta i dansbandsmusik, Lotta Engberg, Stig Larzons, Sigge Bengtzons, Wizex och andra band med knepiga konsonanter i namnet. Runken han kunde massor av låtar nästan utantill. Det var konstigt med Runken för han kunde vara precis plakat men likt förbannat kunde han sjunga hela texten på ”Vid silverforsens strand” och såna låtar.

Och sjöng det gjorde han gärna. Så snart övriga deltagare på kalaset somnat av utmattning och fylla eller förlorat medvetandet på annat sätt och Runken började känna sig ensam så skulle det nynnas. Per sov och Pia sov. Då åkte en gammal LP på skivspelaren och Runken slet in på vardagsrumsscenen fullare än ett vårdike. Per han suckade och Pia hon skrek. En liten stund var han inte en lönnfet lastbilschaufför med en otrogen sambo och skulder till brottsoffernämnden utan en valhänt dansbandsstjärna!

Där på sitt vardagsrumsgolv bland sovande gäster fick Runken sin stund i solen. Runken kunde avverka LP efter LP tills tidningen landade i brevinkastet på morgonkvisten. Grannarnas hysteriska bonkanden med kvastskaft, basebollträn, grytlock och hammare bara taggade Runken än mer. ”Åe den lilla rö-öda stughan väh sälvherförsens strand”-gapade Runken i brännvinsruset. Och hans grannar var förtvivlade. Och Per och Pia försökte hångla.

Nåväl. När käringen hanses stack med en annan snubbe så lånade såklart Runken lastbil från jobbet för att köra flyttlasset snäll som han var. Men det var inte nog med det. Han hjälpte ivrigt till att bära. Han bjöd på hemgjord saft och värmde djupfrysta bullar i mikron innan även den hamnat på flyttlasset. När käringen hanses tagit sitt packade Runken en banankartong till med kaffebryggare, äggkokare, dammsugare och kaffefilter. Jag tror han la ner diskborste och disktrasa med för att vara på säkra sidan.

På vägen ut slet han med sig glödlampor och porslinsproppar från skåpet i hallen. Han tänkte att det kunde ju gå en säkring på nya stället och då skulle hon ju behöva proppar, stackarn. Så det fick hon. Så här i efterhand undrar man ju varför han inte packade ner en tandborste åt käringens nye också. Det vore ju trist om han hade dålig andedräkt när dom skulle på´t. Runken var helt enkelt för snäll.

Sen kutade han ner för trapporna med kartongen mot bröstet, nye dammsugarn i näven, tårar i ögona och hjärtat i halsen. Käringen hansas öppnade glatt kåpan på hyrsläpet så att Runken kunde ställa in godsakerna han hade med sig. Käringens nye snubbe satt i bilen framför och mös i värmen samtidigt som han drog iväg ett SMS till förra helgens krogragg. Men Runken såg ju bara sin käring med hjärtat kokt i halsen. Och han tittade ordentligt för han visste att det nog var sista gången han skulle vila sina ögon på henne. Dom hade visst hängt ihop rätt länge. Träffat varann i tonåren, oskyldigt och vackert. Sån där kärlek som bara måste gå åt helvete så det sjöng om det förr eller senare. Ty alla goda ting måste dö och det med besked.

Den nya snubben, ett as i en skitig bil, var mäkta imponerad över Runkens entusiasm. När han tänkte efter kunde han inte minnas att han sett någon kånka banankartonger, bära sönderskruvade IKEA-hyllor och kladdsöpna vardagsrumsbord bättre än Runken.

Eller Runken. Runkens käring hade faktiskt presenterat Runken som Roland eller vad han nu egentligen hette för den nye snubben. Hon råkade nämligen veta att det inte var vem som helst som fick kalla Runken för Runken och även om Roland var snäll så hade det kanske runnit över om den nye snubben genast börjat ta sig sådana friheter.

Sanningen var den att det inte bara vara en lismande käringtjyv från Vällingby med skitig bil och hyrsläp från Statoil som upptäckt Runkens flinka flyttfärdigheter. Det var nämligen så att Runken var flitigt anlitad just när det gällde att flytta åt folk.

Runken jobbade på den tiden som lastbilschaufför och körde speditionsbil för en mindre transportfirma. Han var en omtyckt kille på jobbet som alltid ställde upp på dom andra. Var någon allt för bakfull för att orka kliva upp till lördagsskiftet så ringde man Runken fram på lördags morgonkvist. Och Runken, han flög upp ur sängen som en skjuten ur en kanon för hjälpa en polare i nöd. Sådan var han.

Det hade gått så långt att Runken tillbringade de flesta helger inklusive jul och nyår med att göra andra folks skitgöra. Var det inte extrapass på firman var det någon polares kompis styvdotters nye pojkvän som skulle flytta.

Och Runken han körde och slet och han bärde så ryggen hans blev sne. Det hade väl kanske varit nog om det bara var det att Runken körde lastbilen men i själva verket fick han ju vara flyttkarl också.

De flesta människor hade i alla fall vett nog att åtminstone betala dieseln. Tyvärr så var Runken ganska glad i drickat och det visste ju folk. Så de gav allt som oftast Runken just dryckjom så snart en tacksamhetsskuld skulle regleras. Oftast fick Runken ett lock öl, en femma hemkört eller en flaska smuggel. Runken tackade alltid uppriktigt och jag tror faktiskt att han på allvar blev glad när han fick något som tack för hjälpen. För Runken var det liksom självklart att man skulle ställa upp på andra människor. Fick han sen något tillbaka så gladde det honom ofantligt mycket. Var det något drickbart så blev han klart ännu gladare.

Nåväl, när hyrsläpet från Statoil i Rinkeby var fullt och lastbilen var lastad så skumpade flyttlasset iväg över Spånga torg och vidare till käringtjyvens fyra i Vällingby. Väl framme så försäkrade både käring och käringtjyv att de inte behövde hjälp att bära upp skiten till lägenheten. Runken fattade vinken och hjälpte till att ställa av prylarna framför trappuppgången. Sedan satte han sig i lastbilen och startade motorn. En sista blick på den kvinna som varit hanses halva livet fick nog hans ögon att tåras där han satt. Med salta kinder styrde han den tomma lastbilen hem till sin risiga och numera urplockade tvåa i Spånga. Och där blev han sittande. Han körde aldrig mer några flyttlass, Runken.

Det var inte det att han sneade till på att bära folks äckliga sängbottnar flerfärgade av syndfulla nätter dikt an mot örat helg efter helg för ett lock öl eller en flaska smuggel. Och det var inte det att han tröttnat på att finnas till för andra människor ty att vara en god medmänniska var djupare rotat i hans kropp än hans alkoholism.

Nej, Runken var van vid att bära folks skit, äckliga sängbottnar och otömda akvarium. Och att bära dammiga banankartonger tyckte han nästan var kul. Nej, istället var det så att han tappat lusten till allt. Jag tror han kom att supa konstant i tre veckor efter det att hans käring for.

Chefen hanses började ju såklart ringa redan efter sju måndag morgon för att höra varihelvete Roland höll hus! Det fanns paket som skulle hämtas och körningar som skulle köras. Runken hörde nog att det ringde men han sket i vilket. På köksgolvet satt han och grät med en sjuttiofemma i ena näven och en bild på käringen hansas i den andre. Och telefonen den ringde så luren höll på att skaka loss.

Framåt nie hade chefen hanses hoppat in i sin Mercedes med kromkanter och åkt ner till Spånga. Speditionsbilen stod vackert parkerad på Runkens parkering. Runkens chef var en man i sina bästa femtio år som börjat som tidningsbud. Han hade lyckats bygga upp sig en firma med fem speditionsbilar och tack vare sådana knegare som Runken så fick han det hela att gå ihop. Nu var han dessvärre rätt sur och måhända lite orolig. Runken var inte den som försov sig eller krånglade. Att han inte svarade i telefon hade aldrig hänt förr. Runkens chef ställde ifrån sig sin merca på gatan och älgade upp till tredje våningen där Runken hade sin kvart. I samma stund som det ringde på dörrklockan i Runkens urplockade tvåa drack Runken det sista ur flaskan.

Runken hade vaknat som ett vrak ur en dröm där han var 18 igen och tillsammans med den kvinna han skapats för att älska. Någon ringde som besatt på dörrklockan. Med ostadiga ben vinglade han fram genom köket. En kastrull med makaroner gjorde en frivolt genom den rökiga luften och hamnade på köksgolvet när Runken slet tag i kökskranen för att återfå balansen. Runken låste upp och lägenhetsdörren öppnades på glänt. Det var ingen vacker syn som mötte Runkens chef den där måndagsmorgonen. Runken satt på hallgolvet i blå kallingar med y-front. Persiennerna var nerdragna och lamporna släckta. Morgonsolens strålar letade sig in genom cigarettrök över urdruckna ölburkar och halvfulla spritflaskor. På köksgolvet badade överkokta makaroner i en omelett av spya från nattens sorgearbete.

Runkens chef var en snäll människa. Han hade själv vart på dekis en gång för några år sen så han visste hur gammal fylla, krossade drömmar och brustna hjärtan luktade dagen efter.

Runken fick ledigt veckan ut. Och det var nog bra. Chefen hanses tog nycklarna till lastbilen och lämnade honom där i hallen. Jag tror inte att Runken hade gjort det samma och lämnat en människa så om rollerna varit de omvända men det var så här det gick till.

Runken lämnade inte den lägenheten förrän veckan efter. Måndag morgon klockan halv sju slet Runken ut från sin lägenhet, nykter med nytvättad hals och kassar med tompavor i nävarna. Nu skulle han få ordning på allt. Nu skulle han vända sin trasiga skuta, segla mot horisonten, mot sol och nya varma kinder. Han var övertygad om att det fanns massvis med käringar som ville träffa en trasig kille i en risig tvåa i Spånga, bara han letade. Nu skulle han lämna allt det sticksiga gamla, gå vidare i livet och äntligen skulle solen visa sig på hans himmel!

Efter att ha bingat tompavorna i glasåtervinningen startade han volvon med de rostiga skärmkanterna och styrde mot jobbet i Ulvsunda. Som så många gånger förr klev han in genom den slitna dörren på firman, kikade igenom körordrarna, hämtade nyckeln hos chefen och drog iväg för att köra dagens körningar. Han såg nog blickarna men tänkte bort dom. Som om allt var som vanligt. Alla log och var trevliga, någon pratade om vädret men ingen frågade Roland hur han mådde. Jag tror att Runken kände sig rätt ensam.

Roland drog iväg med lastbilen för sista gången den där morgonen. Några hämt i Ulvsunda, sen lite lämna på olika ställen. Sist var trycksaker som skulle ut på Ekerö. Roland lyssnade på kassettband i högtalarna. Elvis. You’ve lost that lovin’ feeling. Roland tänkte Tell me ’bout it för helvete och suckade där han slet fram med en skitig vit lastbil.

Klockan var knappt lunch när vår vän Runken eller Roland som han nog hette styrde lastbilen över Drottningholmsbron. I höjd med slottet funderade Roland på hur det hade varit att vara kung i dagens Sverige. Hade han vart det hade han jämnat Vällingby med marken och personligen sett till att käringtjyven som nu där bodde skulle tvärdödas under särskilt vanhedrande och smärtsamma former. Runken förlustade sig i tankar om misshandel, stympning och en särskilt plågsam och utdragen avrättning såsom stening, bränning på bål eller liknande trevsam tillställning.

Runken hade precis förlorat sig i tankar om hur käringtjyven från Vällingby steglades och rådbråkades i sina sista timmar när en polispatrull från Västerorts polisdistrikt just sköt dom sista strålarna röd laser före lunchen. Runken rullade rakt in i sin egen dödsdom den där vackra förmiddagen på väg ut till vårvackra Ekerö.

Hans kassettbandare spelade Elvis där han susade fram nerför nedförsbacken i 101 på 70 vägen strax före Tappströmsbron. Where cought in a trap. We cant go on this way. I cant walk out. Because I love you too much baby. Runken sjöng med I nedförsbacken. Han gillade Elvis.

Runken var den sista föraren som stoppades den där måndagen på väg ut till Ekerö. Snuten snöt hanses körkort och Runken bestämde sig för att skita i allt och spendera resten av livet med att lyssna på Elvis och dricka brännvin. Jag tror inte ens att Runken tjafsade emot när snutarna tog hans kort. Ärligt talat tror jag att han tackade så mycket och hälsade dom en bra dag. Det var liksom typiskt honom.

Ett körkort kortare lämnade Runken av trycksakerna ute på Ekerö. Sen så åkte han hem för att hämta ett lock öl samt ett helrör från skåpet bakom kryddhyllan. Bakom Pressbyrån på Spånga station fyllde Runken sin kropp med sprit bäst han kunde. Han hade inga planer, han ville mest dö. Under skuggan av gångbron över rälsen spelade Runken Elvis i lastbilshytten, grät en skvätt och drack brännvin och nu hade han verkligen bestämt sig. Livet var för surt och han kände att det var dags att stämpla ut för att få sina pengar tillbaka. Och ränta det ville Runken ha.

Brännvin gör god nytta i brustna själar och styrkt av lite mer än en halv sjuttiofemma så styrde Roland mot Vällingby. Nu skulle ansikten omsorgsfullt mosas och öppna frakturer lämnas att torka i vårsolen drömde Runken. Han sotade ur den gamla lastbilen, det var nog fullt varv på varje växel. Aprak skrek Runken ”Ge ’na ölja!” med flaskan mellan bena i sätet och Elvis på högsta volym.

Att köra en så stor bil på fyllan i Stockholms rusningstrafik var ändå rätt ballt och det dövade nog smärtan av det brustna hjärtat rätt så bra. Byta fil var skoj och blinkade nån med helljuset så fick dom ett volvomärke i bakluckan eller ett vajerräcke i sidan. Samtidigt som han upptäckte nöjet i att blockera vänsterfilen på Drottningsholmsvägen fann Runken rusningen i att köra på fel håll i rondellerna samtidigt som andra bilister villigt kastade sig mot stålräckena för att få leva sina liv en stund till.

Runken lämnade förstörelse och kaos bakom sig, en avbild av hans eget liv manifesterat i sann och supäkta körglädje. Dieselrovan i lastbilen gapade för öppet spjäll och fullt insug när hon skred fram bland nylackade Stockholmsbilar i stökig rusningstrafik. Plastlister och dekorpaneler yrde där Runken styrade fram på pin kiv.

Det hela är ju egentligen inget att skratta åt men för dom som råkade se eländet så var det ändå en syn som kommer att återges vid månget groggbord. Att gå ner ett halvsteg och sota ur den gamla dieseln framför vita limåsiner så att sotflagorna yrde var en bonus. Runken var bra vild där han satt och spillde öl över ratten.

Rondellen på Drottningholmsvägen vid Vällingby centrum tog Runken rakt fram! Gatstenar och blomkrukor yrde under lastbilen och Runken skrattade hejdlöst åt alla bilar som vejade. Fega jävla as!

Väl uppe på parkeringen där käringtjyven hade sin bil tog sig runken samman. Han drog fram lilla penhammaren, den såkallade släggan, från durklådan under ramen. Med frimodig sannglädje härjade Runken loss på allt av glas och blanka bilskärmar. Släggan blev Runkens svärd i en kamp mot horder av svarta väsen i form av bärande delar på käringtjyvs fina leasingbil.

Sen backade han upp lastbilen mot fronten och gnuggade med särskild omsorg in underkörningsskyddet i extraljusen på käringtjyvens bil. Därefter hoppade han ut från hytten som en atlet och hämtade knappmojängen till bakgavellyften. Runken han hade inte bråttom. Med tårar i ögonen och brännvin i kroppen sänkte han bakgavellyften över huv och framruta på käringtjyvens fina leasingbil. Glaset krasade och plåten skrek under bakgavellyftens obarmhärtiga stål. Och Runken han flinade och tog sig ännu en klunk.

Så snart allt som var blankt bucklats till hemlighet fann Runken sin plats på bilens tak. Där gullade han med vad som fanns kvar i flaskan med smuggelmalt när han valde att skita genom den nyskärvade takluckan på käringtjyvens bil. Och Runken smålog säkert mot månen som inte vågat sig fram ännu där han satt som ett rovdjur på ett nylagt byte. En leasingbil mellan Runkens ben och bucklad plåt vid hans fötter. Mellan honom och asfalten nedanför ett punkthus i Vällingby vilade bara glassplitter och lackrester.

Kring Runkens huvud blinkade nu snuten blått. Men han var glad ändå där han satt och sket genom takluckan. Han fick sitta en stund vår Runk. Ja, inte på taket på Audin utan i finkan. Trots att gärningsbeskrivningen fyllde mer än 26 sidor och antalet målsägare var minst det dubbla så dömdes Runken bara till en kortare volta. Runken tackade såklart artigt när rätten avkunnade dom. Att krypa in i finkan var kanske inte det värsta. Det var många försäkringsbolag som ville ha betalt också. Runken var redan skuldsatt sedan ungdomliga eskapader men nu var han bortom all räddning. Bara att återställa rondellen i Vällingby centrum skulle gå på ett par miljoner.

Runken kom ut tids nog. Han hade en ny kvinna då och då men ingen var nog honom verkligt kär. Krogludren på den lokala pizzerian kunde liksom inte fylla tomrummet i Runkens hjärta. Ursäkta mig, förlåt min vän. Men jag kan inte berätta någon lycklig saga. Ty alla sagor i jordelivet slutar inte med söta strömmor. Runken han var alltid ensam.

När Runken kom ut från finkan hade han väldiga skulder, han var utan körkort, utan jobb och alla de vänner som Runken alltid ställt upp för i alla år försvann snabbare än en avlöning när han strulade till det för sig. Men värst av allt värkte kanske hjärtat hanses. Runken han var bedrövad och ägde inte mer än en uppsättning kläder. Det var så det gick till när Runken slutade köra lastbil och hamnade på bänken istället.