Mörkret omfamnar henne med en kraft
mest vill hon famna honom men hon väntar
väntar på att han ska se henne först
men han lever i ljusets värld
Han skulle aldrig kunna förstå ändå

i månens sken blänker pennan
som hon har i handen
Hennes mörka dikter
Speglar hennes mörka själ

I hennes mammas ögon
är hon fortfarande liten och söt
Söt som en docka ler hon
men mörk är själen

Hon kysser månens sken
och ler
stjärnorna kanske ser
men ingen mer