Jag snurrar handlöst och barfota genom rummet av granit.

I en grå värld som snurrar slipper man tänka eller känna. I en lycklig problemfri värld där man inte behöver ha några skor på sig, lever jag.

Men jag snubblar och faller, fortfarande handlöst, mot rummet av granit. Leken är slut, och varmt blod rinner sakta ut i det gråa rummet av granit. Rummet fylls utav blod och jag sluter ögonen. Jag flyter sakta omkring i det rödskimrande varma som tycks skydda mig. Tankar om dig och mig fyller mitt sinne. I en dansande lek med dig känner jag plötsligt den skarpa smaken av blod. Jag öppnar snabbt mina trötta ögon och ser den förgyllda listen i rummet utav granit. Blodet hade nått mina läppar. Mitt bröst värmdes likt läpparna utav den röda vätskan. Jag reser mig sakta upp medans blodet forsar ner för min bringa. Jag sätter mig besegrat ner vid bordet, blickandes ut genom fönstret av hopp. Gröna träd och lysande fjärilar så långt ögat når. Men jag är fortfarande inlåst i rummet av granit. Fångad i drömmarnas värld förblöder jag...

Det är så mycket jag vill säga till dig. Så mycket jag vill visa av mig själv. Men jag kan inte. Det känns som det skulle vara samma sak som att vända och gå och aldrig se sig om. Vägar mot ingeting utan dig är skrämmande. Vill liksom inte blåsa huvudet av mig själv riktigt än. Jag hoppas på toppen, men än så länge är den avlägsen. Jag vill ha dig här nu och föralltid. Men revolvern ser ut att vara närmast just nu...