Den snälla mamman är trött i dag. Hon finns gömd långt innuti den stora mamman. Hon trängs bland dem andra små mammorna, likt plagg upphängda på galgar i en garderob, inuti skalet på den stora mamman.
Där trängs de alla små mammorna tillsammans, och undrar vilken mamma som ska komma fram i ljuset i dag.
Den arga lilla mamman får titta fram i ljuset flera gånger denna dag. Hon får dela plats med den lilla irriterade mamman och den ledsna.
Den glada mamman får bara vara med några korta ögonblick denna dag. Men hon får ju faktiskt vara ute i ljuset väldigt många timmar de flesta dagarna. Och i går var hon framme hela dagen. Så de andra minimammor tycker att det inte är mer än rätt att dem får vara med i leken ett tag, och att den glada mamman får känna på hur det känns att hänga där inne i mörkret, med känslan av att vara bortglömd.
Den glada mamman gillar det INTE! Hon är van att vara i rampljuset där alla kan se henne, och har ofta armbågat sig fram och tagit plats då det egentligen varit den trötta eller sura mamman som skulle göra entré.
Hon får arbeta hårt för att alltid kunna fungera och visa sig glad och stark jämt och ständigt, då hon vet allt för väl, vilka som skulle vara där i stället

Den stora mamman gör allt för att de bästa mammorna i henne alltid ska vara i ljuset.
Men hon är för trött för att orka göra något åt de gånger arga, sura och irriterade eller ledsna småmammorna vinner och tar plats.
Hon arbetar dock väldigt hårt för att favorisera den glada mamman inuti henne. Även de gånger hon tar plats i stället för någon som egentligen borde vara där just då.

När det fungerar ser oftast den stora och den lilla mamman ut som en enhet, som alltid går hand i hand.
Allt vore perfekt och den fina ytan obefläckad om det inte vore för en sådan här dag, då tröttheten tar över rodret och dirrigerar de andra griniga och mer elaka småmammorna. Dem tar för mycket plats - och vinner!


Marie Andersson
Skriven från sängen lördagmorgonen den 18 april -09