Var noga med att uttrycka dig på
kanslisvenska när du besöker
stora metropoler som Malmö
Göteborg, Kalmar, Paris och Rom.

I Barcelona är detta extra viktigt.
Kan inte nog betonas vid besök i
Peking eller Tokyo. Gå fram till
närmaste slottsvakt eller turist

se kamerans placering mitt på bröstet
samt ansiktets oskyldigt häpna uppsyn.
Inled samtalet med orden ’Ponera att
jag önskar färdas med buss 54 mot
denna orts utan varje tvivel stora och

himmelska torg…’ var noga med att
varje fråga skall förefalla att vara retorisk
för att ingen skugga skall kunna falla på dig
utan istället på den som tillfrågas
om någon form av konflikt eller dispyt

senare skulle uppstå. För var och en
som vill föreviga ställen som exempelvis
’Den okände soldatens grav’, ’Buckingham palace’
eller en vattendragövertäckande bro i ’Jönköping’

vid vars ände det står en glasskiosk utplacerad
som av en händelse, tänk på att här gäller
’filter på’ för att se till att inte genera en in hemsk
urbefolkning då den inmundigar dagens näringsintag.

Envar som någon gång satt sin bedårande fot
på Göteborgs Centralstation vet vilket väl närmast
outplåneligt intryck detta utgör. Dessa ögonblick
skall för evigt rista in sig i ditt hjärta och din hjärna.

Om din hjärna i framtiden skulle återfinnas
i en glasburk kommer närmast oförklarliga rester
av dessa upplevelser att kunna spåras i densamma
för unga forskare att grubbla på, över. För en person
som nitiskt intresserar sig för en sådan hjärna

kommer att i en detaljstudie genom elektronmikroskop
i en datoråtergiven bild kunna se hur en tidsloop
uppstått i en avlägsen del av hjärnan, avlägsen
om man först väljer att betrakta hjärnans till synes mer

viktiga områden. I detta alltmer intressseväckande område
tycks vissa ögonblick i personens historia fastnat
i tidens nätkasse. Där tycks pågå en slags tidsmässig
upprepning vilken tar sig uttryck i ultrarapid. Först

förefaller den delen av hjärnan att uppvisa samma trista
hjärnmönster som resten av denna turists hjärna. Efter
några sekunders gloende på skärmen uppvisar hjärnan
just här ett sorts spår i sanden som efter ett osynligt djur

vars lotassar lämnar avtryck efter sig trots att existensen
av detta djur för länge sedan har upphört att lämna avtryck
i den mer kända verkligheten. Skeendet varar blott i tjugoåtta
sekunder men utgör oomkullrunkeliga bevis för hur extremt

underhållande det kan vara för en ung forskare att dagarna
i ända stirra sig blå på en dataskärm för att en dag eller
möjligen sen kväll klockan väl närmast fyra i gryningen sikta
en sensationell händelse i forskarvärlden. Hon tycker sig redan

ana hur applåderna skall efterlikna åskan i blå hallen i Stockholms stadshus under en kommande Nobel festlighet. Efter dessa tjugoåtta sekunder av hjärnans hällristningar är skärmen åter en grå massa som skulle kunna tråka vilken vanlig skolklass

som helst en solig dag i Alaska. Men så efter bara fem eller sex
sekunder återupptas skådespelet av märken som spårar väg
över detta ytterligt hårt uppförstorade område av hjärnan.
Men detta ligger förstås i en oviss framtid, vem vet väl hur

denna era av datorer och forskning skall klara övergången till ?-åldern? Den era som ovillkorligen skall först bara utgöra en brygga mellan dåtid och framtid men som sedan skall ta över platsen som varande etta och lämna kölvattnet bakom sig.