POÄNGLÖSHET.
Mina händer är fulla av blod. Mitt gråa geleklump är fylld utav poänglöshet. Min kropp matar maniskt på med orderna från den lilla gråa geleklumpen i mitt huvud. Den som berättar och talar om för mig om poänglösheten, ja meningslösheten med allt, livets slumpmässiga händelser. En poänglöshet som jag måste sprida vidare. Ja, jag måste upplysa onvärlden om poänglösheten.
Jag är redo, jag kan göra det igen. Jag har gjort det 12 gånger redan. Ja, jag kan göra det igen.
Väggen med sin murgröna som jag klättrar uppför är lång, och min väska är tung. Jag hade inte behövt klättra upp för den, hade inte behövat predika om meningslösheten. Jag hade kunnat slippa, hade kunnat leva ett normalt liv om inte meingslösheten hade drabbat mig själv i ett gruvligt slag som slet ur kroppen på mig vad jag trodde var själen men som visat sig bara vara olika slags kemikalier, syror och hormoner.
Jag har tittat upp mot himmelen många gånger sedan meningslösheten drabade mig. Stirrat ut genom mit teleskop, spanat på galaxer sett de gasbollar vi kallar stjärnor tittat på ringar skapade utav stoft och skräp som cirkulrerar runt en gigantisk gasansamling vi människor valt att kalla för ”Saturnus”
När jag stirrat ut mot allt det som universum har att erbjuda känner jag meningslösheten.
Vi - apfolket lever här på vår planet, skapade ur det faktiskta stoftet som utgör vår planet. Vi kivas, har ihjäl varandra stjäl ljuger invaderar, bombar förtrycker och våldtar. Allt detta i hopp om prestige ära och makt, och behovet av att släcka begär. Något som om man ser på universum och allting i det verkar så hopplöst meningslöst.
Fönstret är stängt och låst, men jag har verktyg med mig. Jag har alltid verktyg med mig. Jag har övat mig på mitt uppdrag att och mitt uppdrag är att sprida meningslösheten och jag kan lätt bända upp fönstret helt och hållet ljudlöst.
Tänk om jag sluppit allt det här, tänk om meingslösheten drabbat någon annan istället. Jag tycker inte om att göra det jag gör. Men jag har ett kall, ett uppdrag, ja för helvete en helig plikt att sprida meingslösheten.
För den kan drabba vem som helst när som helst.

När jag cyklar ner till stranden kan någon alkoliserad farbror helt oväntat köra ner mig utan att jag ens får en sekund till att reflektera över vad som hände. Bilen kör in i mig och slänger mig åt sidan, framfönstret på bilen spricker upp där mitt huvud slår i den och sprickorna fylls omedelbart med varmt rött blod. Jag bryter båda benen helt av och knäcker av tre revben när jag slår i marken och eftersom jag cyklar utan hjälm spricker min skalle upp så att förbipasserande som snart kommer att springa fram för att hjälpa kan se mitt bruna lockiga hår hängandes rakt ut åt högersidan, hängandes i den biten av skallbenet som lossnat i smällen och under den min pulserande hjärna översköld utav ljusrött blod. Några kommer spy, några kommer skrika ”Jösses amalia” och ”herrejävlar”.

Fönstret är öppet och jag kliver försiktigt in. Ett flickrum ligger framför mig, precis som jag väntade mig. Min spaning ger resultat. Enbart genom observation och information kan man försöka undfly att meningslösheter drabbar än själv . Det ger aldrig 100%iga resultat, aldrig någonsin. Men det kan försämra odsen att en man ska komma spatserande utanför ett rum helt plötsligt och bestämma sig för att kolla till sin 5-åring.,
En man i 35-års åldern som lever i denna gula förortsvillan. En man som älskar sin dotter och sin fru . Han sköter gärna hushållsarbete och är väldigt delaktig i sin dotters uppfostran. På kvällarna surfar han hårdporr i smyg och på dagarna vänstrar han med sin arbetskamrat, en kvinna som är yngre och sexigare än mannens fru.
Han är en man som brukar att klä sig i ljusblåa jeansbyxor och skjortor i olika grälla färger och mönster. Förutom när han arbetar med sina hobbyprojekt som består utav att restaurera och meka med gamla amerikanare. Vid de tillfällena klär han sig i sitt skitiga blåställ.
Rummet jag kommit in inu är inrett i rosa. I taket ovanför flickans säng hänger en mobil. Älvor i klädda i vitt och rosa snurrar sakta runt i luften under mobilen. Blicken de ger medans de snurrar runt i ingenting är vakandes och väntandes, jag tänker att kanske de har åkt vilse ur någon barnsaga och letar efter en väg hem, men vad vet jag kanske är det bara några stycken plastbitar som blivit sammanpressade och målade och sedan försedda med ett snöre runt ett hjul som sakta och med ett svagt surrande från motorn driver runt, runt , runt?
Det hade inte behövt bli såhär men nu är det såhär och inget jag gör kan ändra det. Det är meningslösheten som styr nu och jag ställer bara upp på dess order, så som alla borde göra.

Medans jag flyger genom luften mot trottoarkanten som alldeles strax skall spräcka min skalle och öppna upp den så att min gråa geleklump som styr och ställer över mig visas upp för världen, Då ser jag hur bilen fortsätter sin bana över trottoaren, jag ser hur min son blir träffad och slits av sin cykel, hans bräckliga lilla kropp glider in under hjulen på stadsjeepen. Ett skrik hinner komma från pojken precis innan smällen. Ett desperat skrik, ett skrik i panik. Inne i pojklens huvud försigår förmodligen tankar så som ”Ska det sluta redan här? REDAN HÄR?!” ”Oh nej nu dör jag!?” och ”Farväl grymma värld”. Ty världen är grymm och skoningslös.
Pojken kunde lika gärna fötts i nåt afrikanskt land och blivit barnsoldat eller blivit attackerad av rebeller som helt plötsligt fått för sig att nej nu jävlar skall den där byn dö, för att sedan invadera byn och våldta pojkens mor och systrar samtidigt som de dödar varenda pojke och man i byn. På ett ögonblick försvinner pojken. En kula genom skallen och bitar av hjärna, skallben och bränt hår flyger upp mot väggen och bildar blodiga mönster.
Men nu är pojken född här, i ”välfärdens och rättvisans” Sverige närmare bestämt i den vackra sommarstaden Halmstad på Sveriges sydliga västkust. Men även här är världen grymm. Bilens däck far fram över hans späda kropp, först det högra framhjulet som klämmer av pojkens ben med ett knäpp som ekar över motorljudet och folkmassornas skrik. Och sedan det vänstra bakhjulet som krossar pojkens högra arm fullständig för att sedan rulla sakta sakta sakta i mitt sinne men i verkligheten blixsnabbt över pojkens mage och trycker tarmarna ur honom när den spricker.
Somliga säger att jag omöjligt kan ha sett och minnas allt som det hände när jag flög där genom luften efter smällen. Men i ögonblick som detta ser man allt, man minns allt. Varena detalj etsas in i minnet på dig. Tiden står nästan still. Man önskar att man bara kan skynda på den och få allt överstökat, man vill inte se man vill inte känna man vill bara bort ifrån det hela. Men likförbannat slöas tiden ner till en evighet av lidande. Och när det väl är över är man så förstörd att man inte vet vad man själv heter längre eller vad som egentligen hänt. Vill inte veta vad som hänt.

På väggen ovanför ett litet rött träskrivbord jämte sängen hänger en tavla föreställande två bävrar som simmar i en sjö, de drar en flotte bakom sig. Med 3 kaniner som utav någon anledning fått på sig hängelsbyxor, hattar, skjortor och 2 utav dem bär även på käppar. På stranden bakom står det 3 grisar och bygger hus för att skydda sig mot ondskan och poänglösheten i vargen som helt plötsligt kan komma framhoppande för att slita de små grisarna i stycken och festa på deras feta hud gnaga sönder deras ben och mumsa i sig deras krås.
Jag hade velat skratta åt tavlan, men jag är på ett uppdrag jag har varken tid eller råd med ett skratt. När som helst kan någon komma och avsluta mitt uppdrag . Jag måste vara kvick. Kvickare än den dagen på trottoaren då poänglösheten kom över mig. Den poänglöshet som bevisar allt. Den poänglöshet och slumpgeneratorn som styr våra liv in i minsta detalj. En vas kan plötsligt ramla ner från sin plats på förnsterbrädan. Dina fiskpinnar kan bli brända när du står där i ditt kök och lagar din måltid. Och en stadsjeep kan plötsligt komma farandes bakom dig på en trottoar och köra ner dig och din familj.
Nu gäller det att handla snabbt. Flickan får inte göra några ljud ifrån sig. Ett snabbt och hårt tryck mot hennes mun förhindrar henne från att skrika. Hennes ansikte är fullt av panik. Jag lugnar henne med shh, shh jag skall inte skada dig. Jag ljuger inte. Endast poänglösheten kan skada henne. Endast poänglösheten kan kan terminera henne.
Jag lyfter av den blonda flickans täcke med min fria hand. Flickan försöker skrika, men endast ett dämpat stön lyckas komma fram ur hennes mun. Hon är klädd i ett rosa natlinna med vit spets.
Normalt sett ser hon urgullig ut. Men med den rosa söta lilla klänningen och hennes paniska blick och desperata kroppsrörelser det hela att se hemskt ut, och jag önskar verkligen att jag kunde stoppa det här. Men poänglösheten och meningslösheten i allt tvingar mig att göra detta. Tvingar mig att föra fram dess budskap.

Framför mig ser jag hur jag ligger på trottoaren, jag tittar mot min fru, hennes skalle blev krossad mot en lyktstolpe. Jag såg inte själva händelseförloppet eftersom jag var strängt upptagen med att se hur min son smetades ut mot asfalten. Men där ligger min fru framör lyktstolpen. Hennes gråa geleklump, hennes styrcentrum för kemikalier och hormoner har mosats. Delar utav den ligger under lyktstolpen och en fors av blod strömmar ur hennes huvud och får en förbipasserande idiot att rynka på näsan och ta ett steg bakåt för att undivka blod på skorna.
Min frus kropp ligger i en onaturligt vriden ställning, en böj på ryggen och en benpipa som sticker där ur bekräftar att hennes rygg är sönderbruten. Förmodligen helt krossad mot bilen. Hennes huvud är intryckt ner i halsen. Och hennes gröna kofta är lila av det mörka blodet . Det hela skedde på en ögonblicks sekund, men varade i min geleklump i en evighet. Tiden är lustig på det sättet.

Jag undrar om den lilla flickan framför mig känner samma sak just nu. Försiktigt tar jag fram silvertejpen ur min väska med min fria hand. Den andre handen håller fortfarande den lilla flickan runt munnen. Flickan försöker slå mig med sina späda händer och hon sprattlar med sina små runda ben. Jag lägger tejpen jämte hennes huvud, och tar min friga hand runt hennes näsa och trycker ihop den med två fingrar. Flickan får panik, hon kan inte andas och hon gör av med mycket energi på att spratta och slå. Efter inte alls för många ögonblick slutar hon sprattla och försöker istället desperat kippa efter andan. När jag ser i hennes ögon att slutet är nära släpper jag plötsligt taget om hennes mun och flickan drar in ett djupt andetag och syresätter sina svidande muskler ochfår tillbaka sin energi i geleklumpen som styr men innan hon hinner komma på att skrika drar jag silvertejpen över hennes röda mun med sina fyllga små barnläppar som säkerligen om 13 år eller så kommer att bli kallade för kuksugarläppar utav de grabbar som kommer att drömma om att få stoppa veken i henne, ja om hon nu lever så länge med poänglöshet och meningslöhet vet man aldrig.
Efter jag tejpat hennes mun tar jag tag i flickans handleder för att virar in dem med silvertejp. Jag aktar mig för att dra åt tejpen för hårt. Jag har sagt till flickan att jag inte ska skada henne. Det är inte mitt uppdrag att skada henne, Mitt uppdrag består i att visa den gulliga lilla familjen meningslösheten och poänglösheten med allt.
Jag fortsätter med att tejpa flickans ben och snart ligger hon i sängen som ett litet knyte. Med endas lufttillförsel genom näsan kan hon inte få kraft nog att ta sig någonstanns. Men jag binder försökerhets skull fast henne i sängen med ett tunt rep av hampa innan jag beger mig vidare in i huset.
Den krampaktigt gripande handen på gatan framför mig kommer i mitt sinne. Den stängs och öppnas om och om igen som om den försöker gripa någon osynligt framför sig. Kanske finns det något man kan gripatag i för att överleva, någon såkallad hållhake.

Människor är sådana även i sin sista stund försöker vi överleva. Trots att alla odds är emot oss. Det hemska paniska skriket från en pojkle som just mist sina ben och fått sina tarmar uttryckta ur kroppen ljuder genom förorten. Ett gällt skri fyllt av smärta. Jag vill svimma ifrån ljudet men ljudet är evigt och det för med sig meningslösheten. Den lilla pojkens hand som grep tag i luften, öppnades och stängandes krampaktigt i de sista sekunderna pojken levde är etsat fast i mitt sinna för evigt.

Jag kollar ner i väskan igen, i ett av facken ligger en flaska med låsolja. Jag plockar upp den och sprutar på gångjärnen till dörren som leder ut ur rummet. Jag sköljer in dem ordentligt, Minsta knarr kan får modern och fadern att vakna och avsluta mitt uppdrag. Kanske har det redan märkt av min närvaro och ringt efter polisen. Med poänglöshet och meningslöshet kan vad som helst hända.
Någon snut kan komma och avsluta min värld när som helst, den världen jag ser ut på hela tiden. Och detta med blott en liten, liten blykula.
En insatsstyrka kan komma springandes in i rummet när som helst och sprutlackera väggarna med mitt liv och mitt blod.
Men än så länge är allt lugnt ingen är här, än så länge kan jag fullfölja mitt uppdrag.
Jag skjuter sakta upp dörren och tittar på golvet framför mig. Inget trägolv. Det är ett plus i poänglöshetsberäkningen och där gav min spaning i stadens arkitektarkiv positivt utslag.
Jag smyger försiktigt genom korridoren. Noggrann med varje steg jag tar. Jag får inte avslöja mig. Min existens, min geleklumps och mina kemikalier och hormoners liv hänger på det. Och framför allt hänger min heliga plikt att sprida poänglöshetens budskap till folket på det.
En utav dörrarna i korridoren är halvöppen. Jag smyger mot den. Jag passerar en vit dörr, på dörren har någon hängt upp en ful liten rödblå träklump där samma någon kladdat på texten ”WC”.
Ett träd har växt upp i en skog, växt i kanske hundra år och plötsligt kommer en människa, tittar på träder och säger det där trädet ska jag hugga ned. En traktor försedd med en lång arm som slutar i en slags motorsåg kapar av trädet på en halv sekund. Sedan skeppas det i väg till en fabrik där man gör plankor av trädet och sprider ut plankorna till olika slags affärer. Och ger bort spillprodukterna till skolor och dagis, där barnen tillverkar små fula skyltar utav trädet med texter så som ”WC” eller ”Välkommen” på.
Allt detta bevisar meingslösheten och poänglösheten i allt. Allt är slumpartat.
Dörren som är halvöppen leder in till föräldrarnas rum. De ligger fortfarande och sover. Totalt ovetandes om vad som alldeles nyss har skett. Men om ett kort ögonblick ska de bli varse. Om ett kort ögonblick skall de få upplösa poänglösheten och meingslösheten, och framför allt hjälplösheten som poänglösheten och meingslösheten leder till.
Ur min väska tar jag fram min jaktkniv. Slipad så att eggen blivit rakbladsvass.
Jag går fram emot föräldrarna. Rummets väggsr är mörkblåa. En lugnande rogivande färg. Lugnet skall aldeles strax brytas. Jag går förbi en byrå. Ur översta lådan sticker en bit av en strumpa fram. Förmodogligen är det mannens låda. Män bryr sig inte om sådant på samma sätt som kvinnor. Att sortera sina lådor ordentligt är meningslöst. Och efter ett tag ser det likadant ut igen, så män tenderar att bara slänga ihop kläderna i lådorna och då sticker strumpor ut ur lådor ibland.
En stor tavla hänger över sängen. Den visar två glober. En mörk orange glob med ett ljusare orangt streck som böjer sig runt globen. Den andra globen är mörkblå och har ett även den ett ljusare streck som böjer sig runt den. Bakgrunden till kloten är den mörkaste blå som man kan få fram utan att det blir svart. Tavlan påminner mig om unviersum. Globerna är planeter med ringar runt omkring sig. De svävar ut ur målningen och upp i skyn inne i min värld och mitt sinne. I verkligheten stannar de givetvis kvar på tavlan. Men ändock påmminner de mig om ett unviersum och meningslösheten och poänglösheten i allt vi gör. Och jag ser det hela som ett gott tecken på att poänglösheten, meningslösheten och hjälplösheten kommer att segra även denna gång. Det är trettonde gången nu. Tretton är bara ett nummer som alla andra.
Bara en konsekvens och slump utav att tempelriddarna råkade utrotas fredagen den 13:de 1312 har gett numret en betydelse. Vidskeplighet, fördommar och tro är det enda verkliga, hotet mot mänskligheten. Ty de stärker meningslösheten, poänglösheten och hjälplösheten och får folk att glömma bort att vi lever i en kall mörk verklighet.
Handen som projiceras i min inre syn iskapad utav min gråa geleklumps kemikalier och hormoner griper i luften efter ingenting. Skriket ljuder ohörbart för andra än mig i min hjärna. Jag går fram mot kvinnan i sängen, modern till den lilla flickan som ligger ihoptejpad och bunden i rummet intill.
Hennes ljusbruna hår räcker ner till axlarna och en del utav det har lagt sig i hennes ansikte så att när hon andas ut så blåser hår ut i små slingor för att sedan lägga sig tillbaka över hennes ansikte.
Jag trycker ner min kniv mot hennes hals. Skriket i min geleklump ljuder starkare och starkare för var sekund som går nu. Kvinnan vaknar och försöker skrika men endast luft kommer ur hennes strupe. Chocken gör henne stel som en pinne och förhindrar henne från att göra något alls.. Jag ropar til den blonda mannen jämte kvinnan som börjat halvvakna och inte alls är med på noterna att ”nu är det minsann dags at vakna”.
Mannen flyger upp ur sängen och sätter sig, jag säger till han med förställd röst att det är bäst att han håller käften för min kniv är vas och kan skära skallen av hans fru på blott ett par sekunder och när jag är färdig med henne går jag på honm och avslutar med att märka hans dotter för livet. Jag har lovat att inte skada dottern, men meningslöshet poänglöshet och hjälplöshet kan tvinga mig till det om han inte håller käften.
Mannen fattar, han sitter blickstilla och stirrar på mig med öppen mun. Panik lyser i hans lögon, och han utsöndrar en blick som tycks säga ”Den här mannen är inte ute efter våra pengar, han är ute efter våra liv”. Han tittar mot en basebollträ som står lutat mot väggen intill. Jag säger till honom att ge fan i det där annars mister frugan huvet. Med min lediga hand tar jag fram en revolver ur väskan. Jag gillar inte att behöva använda skjutvapen när jag fångar in mitt byte. Det känns om det blir mindre ära i det. Men nu har jag inget val. Ett basebollträ är bättre än kniven ifall mannen i sin desperation skulle våga riskera sin frus liv genom at attackera mig.
Resultatet blir att mannen omedelbart stätter sig helt still. Jag säger till honom att resa sig upp från sängen. Och tar bort kniven från kvinnans hals och riktar istället revolvern mot hennes panna.Med min fria hand tar jag upp silvertejpen mot mannen och säger till han att nu skall du binda din frus armar och ben och om någon av dem skulle våga skrika vägra eller göra motstånd så är det slut. Då skjuter jag dem en i taget och avslutar med att ritualmörda deras dotter.
Jag går långsamt bakåt ifrån sängen och tittar på manne som genast börjar tejpa ihop sin frus armar och ben. Jag säger till han att komma med tejpen, och lägger ner revolvern och tar upp kniven igen mannen kommer fram med tejpen räcker över rullen till mig. När jag tar emot tejpen böjer sig mannen hastigt ner och drämmer till mig så hårt han kan i bröstkorgen med knuten näve. Jag hör hur revebenen knakar till och jag vil bara lägga mig på golvet och skrika av smärta. Rulla ihop i fosterstälning och vrida mig i plågor. Det hela går på ett ögonblick och allt hade kunnat sluta där. Hela mitt arbete hela mitt upddrag hela min hekiga plikt. Men jag har viljan och inga knäckta revben kan stopa mig.
Min kniv far fram, driven av min apmanshand. Den glider genom mannens hud och organ som om vore de varmt smör. Mannen tittar chockat ner, och innan han hinner slå en gång till sliter jag kniven så hårt som jag har kraft till snett uppåt i en bana mot hans revben där det tar stopp. Mannen ramlar framlänges och är död innan han slår i marken, men för att försäkra mig om att så är fallet och ja givetvis på grund av barnslig hämd skär jag ändå av hans hals. Den ihoptejpade frun börjar tjuta. Jag springer fram och trycker min hand mot hennes mun och och kniven mot hennes hals.
”Håll käft, håll käft, håll käft!” skriker jag och kvinnan nickar. Men för säkerhetskull tejpar jag ihop hennes mun. Man kan aldrig ha nog med säkerhet, det är ett motto som hela mänskligheten borde leva upp till.

Tänk dig en dag då du är på cykeltur med din familj. Din lille 6-årige son är omåttligt stolt över sin nya cykel. För säkerhetsskull har han både hjälm, arm och benskydd. Du vill skydda din lilla skatt, ty denna skatten är det viktigaste du producerat här i livet. Men trots all säkerhet och trots allt skydd du försöker ge honom kan han ändock slitas bort på ett ögonblickssekund. Där jag låg på marken och såg den lilla benlöse pojken dö tänkte jag att de där benskydden var ju inte mycket värda ty vad är en liten skena i plast mot en stadsjeep på 2.5 ton? Och sedan svimmade jag. När jag vaknade ett par veckor senare hade jag redan haft en lång tids dröm om meningslösheten och poänglösheten och mitt kall var klart. Jag skulle undervisa folk så att de skulle veta att skydda sig mot den samme.

Jag sliter tag i kvinnans hår och drar henne in i dotterns rum. Kvinnan försöker skrika av smärta och skräck hela vägen in dit. Och tycks böna och be om något i mellan sina skrik. Men silvertejpen gör att jag inte hör ett ord och att varje skrik bara blir till ett mummel. Väl inne i den lilla flickans rum släpper jag ner kvinnan på golvet med en duns. Sedan lyfter jag upp den skakande flickan och lutar henne mot väggen. Jag förklarar för henne att hennes mor och i synnerhet hennes far varit mycket stygga och inte lytt order och nu ska ni bestraffas. Kvinnan på golvet börjar vid mina ord om straff återigen försöka skrika och be om nåd. Men jag lyssnar inte på henne. Istället tar jag ett mynt ur fickan, slänger upp det i luften, och fångar det igen. Sedan river jag av tejpen från den lilla flickans ansikte och stoppar den stora revolvern i i den lilla flickans mun och trycker av. Hennes lilla huvud exploderar i ett moln av blod.
Det blev visst inget ritualmord säger jag urskuldande åt den nu av chock stela och tysta kvinnan innan jag beger iväg från villan och ut i den kalla hårda världen igen. Den världen som helt saknar poäng.