Teét brände hans hals, tungan blev sträv och hans ansiktsuttryck förändrades, från ett rofyllt leendet till en förvrängd min av chock som utvecklades till en plågad gimas.

Den andra pojken log svagt och la sina händer runt hans ansikte kysste honom precis mellan ögonbrynen, precis där näsan börjar, eller slutar.
"Merle...Merle...My dear little black bird." Pojken framför honom mummlade, eller snarare gnolade på en egenkomponerad melodi.

Merle, var lycklig. Aldrig trodde han att han en dag skulle sitta och vara lycklig, aldrig trodde han att han skulle höra sitt namn lämna någon annans läppar på ett sådant sätt. Aldrig trodde han att han skulle få höra sitt namn sjungas av en sådan underbar människa.

"Midas" Hans röst hade ekat över perrongen.
Flickan hade vänt sig om, tittat på honom, tittat på pojken, nej, yngligen vars hand hon höll i sin. Midas hade vänt sig om, sett på honom med avsky i blicken och en äcklad min.

"Sånna som du Merle" han hade skakat på huvudet när han pratade "sånna som du är äckliga. Ni borde inte finnas."
Han hade hört va Midas sa, men hans ögon hade varit klistrade på den andes läppar. Dessa läppar, dessa underbara läppar.
De som en gång hade kysst honom, de som hade berättat för honom hur fin han var, de som sagt att Midas älskade honom. De som hade slutit sig om hans kön, de som med hjälp av en skicklig tunga hade fått honom att komma så många gånger.
Att de kunde vara så onda, hade han aldrig kunnat tro.

Den ensama pojken stod kvar, lämnad av personen han brydde sig mest om, för någon han själv aldrig skulle kunna se på med åtrå.
Hur kunde någon som förr varit säker på vad han var plötsligt förändras så mycket?

Tårarna, de ville aldrig sluta rinna.
"Det var bara en fas, jag var aldrig som du. Jag var bara förvirrad. Jag blir äcklad av mig själv... Jag behöver inte äns säga förlåt och det vet du. För det vi höll på med var fel."
Orden, de svider.
Minnet, flickan, pojken, spåret, tåget som drar förbi, det skärande ljudet av tåget som bromsar in.
Nej. Ljudet av hjärtat som brister.

Merle var en gång en pojke, han växte upp till en yngling som föraktade kvinnor. Ynglingen förstod att inte alla kvinnor var ute att förstöra för honom. Kanske var ingen av dom det egentligen.

Merle lärde sig att hata en person, Katja.
Han föraktade hennes leende, ville spy var gång hon log.
Var gång hans blick mötte hennes såg han den ursäktande blicken, den som sa att hon var ledsen för hans skull. Att hon aldrig visste om honom när hon träffade Midas. Inte i början.
Han hatade henne. Hon och hennes så kallade sympati.

I hemlighet visste han att Katja såg ner på honom.
Skrattade åt honom.

Han såg fram emot den dag då han fick sin hämnd.