Nu händer det saker, det rör sig, hon rör sig
trots utmaningen att skälvande,
vinglande tvinga ena foten framför den andra.
Jag stegrar lätt nerför trappan upp mot skymningen.
Det är blommor i luften, luktar ljummen juli
det är hångel i lukten, luftar intryckta bekymmer.
Och taket vår gräns är borta
det är vilsamt och kraftgivande för öppna ögon.
Och det blåser i kluvna hårtoppar
det väcker förnimmelse om frid och gammalt.
Vinden, den kan lyfta oss från törnen innan vi faller
om vi vill falla, mjukt
som glass, fjädrar, dun eller sötvatten.
Om vi vill falla tillsammans,
när saker ändå rör sig,
nu när vi faktiskt är vi.
Jag börjar gå -
ska vi träffas på månen?