Det finns så mycket att skriva. Men jag kan inte forma några meninga, inget som känns för er värdeullt att läsa i alla fall.
Jag har suttint länge och försökt få ihop mina meningar och ord rätt.
Men allt känns bara fel och slutar med att jag raderar och åter igen får en tom sida.
Inte är detta en dikt, jag vet inte vad jag ska kalla den. Kanske ett litet klipp från min dagbok, mitt liv.
Jag känner inte för att komma på något rimm, jag vill bara lätta på mitt inre och skriva några rader.
Kanske sådant jag i vanliga fall inte säger. Ni kan se på mig men aldrig veta att det är något fel, inte veta hur jag tänker.
Inte ens jag själv kan förstå ibland, hur ska då en annan?
Det finns så mycket jag vill, men mycket av det känns bort om räckhåll.
Och så är det orken, ja om den nu inte alltid finns, om man kanske har gett upp hoppet att försöka, vad gör man då?
I min ensamhet det är då allt kommer, det riktigt smyger sig på, jag försöker putta undan det, inte tänka, men det är lönlöst.
En stark individ nej det vill jag inte påstå. Er avundas jag.
Man förlitar sig på de nära, tycker att de är ens allt.
Bryr sig först om dem, vad de tycker, känner och mår innan man ängnar en tanke på sig själv.
Att en person i sitt liv är ens allt, utan att själv vara ens allt.
Att inte kunna leva utan någon.
Vad är det för liv?

Jag menar inte att vara helt själv är bra. Men att våga släppa taget och vandra vidare i sitt eget liv, göra allt det man drömmer om och drömmt om, utan att man måste ha med en annan för att känna sig trygg.
I mitt liv har det hänt så mycket. Mer än i de flestas.
Det är inget jag bara säger utan det är faktiskt så.
Ibland har jag försökt prata om det, men slutar bara med att någon avbryter och pratar om annat, kanske rent av skämtar bort det.
Antar att det är ett sett att reagera på när det är något okänt för någon annan.
Att människor kan vara så låsta på det vanliga Svensson livet, att när en anans inte så perfekta liv öppnas för någon stänger man öronen och vill inget vet.
Det kanske är så, det man inte vet har man inte ont av.
Men den som vet allt då, den som måste bära på allt.
Vart ska den ta vägen och vem står då där för den?
Du kan komma och prata med mig om allt, det är nog den mest ut tjatade meningen.
Jag har inte stöt på någon som jag skulle kunna prata med allt om. Inte ens någon av mina nära.

Jag har inte bara mina dystra stunder i mitt liv. Jag har även mycket fina och glädjufulla stunder. Annars hade jag inte suttit här som jag gör idag.

Men någon stans måste man börja, och jag valde mina dystra sidor.