|
|
oldsmobile, vista cruiser, 1970 - de vet inte vilka vi är
dina solglas mot verkligheten, jag
är din snäcka - taken, på engelska, i brygga, hårdnar din handled, och så lövet som vajar, och konstläder - svart är en färg, alla färger, min färg, och nitar vi två vi två
Fri vers
av
wayward - taiga
Läst 208 gånger
och
applåderad av 18 personer
Publicerad 2009-05-17 10:58
|
|
|
Per Teofilusson
Nog känner jag smaken av ordet snäcka, en nöjd upplevelse. På Tre Backar nära Sveavägen såg jag 1986 och då och då ett par: hon hade leopardskinnstajts, han spegelglas, han höll henne om handleden och inte i handen när de gick iväg, hon lät sin hand släpa mot hans lår (vill jag tro (;. De var coolast tyckte de så trovärdigt att vi andra kom att tycka likadant.
2009-05-18
|
|
|
|
Anna Frölander
tycker om det här, känslan av att vara mer, starkare, när man är två. något obrytbart. det är vackert. de tre sista raderna är extra.
det är märkligt hur en text färgas av den egna sinnesstämningen, variationen, hur det kan växa. jag går själv omkring och saknar och längtar just nu och din text gav förstärkning, på ett bra sätt. tack.
2009-05-17
|
|
|
|
resilient
Ja, det här paret har jag mött några gånger. Han var inte lika cool som sin bil. Hon hade enorma mängder brunkräm i ansiktet. Runt, runt torget om och om igen. Nedrullade rutor, hög musik. Äta glass, åka nya varv. 70-talets dokusåpakändisar i småstadsform. Tack för att du påminde mig om dem. Jag hade helt glömt bort dem innan jag läste din text.
2009-05-17
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
den genomgående känslan är det här coola, som parar sig med det romantiska, själva bilden av hur den oberoende tanken, de litt rebelliska sinnelagen, som ändå nånstans i det omedvetna tumlar runt där på jänkarsätets placeboskinn, i något trots allt klassiskt, nämligen i det där som i evinnerliga tider kallats kärlek
en litt gullig passage som kanske illustrerar vad jag menar, är detta med den nog så exponerande å passionerade bryggan, i combot med lövet som vajar, en bild som ju är som klippt å skuren ur en amerikansk kärleksfilm från sextitalet, där kameran oavkortat gled ifrån de hånglande tu, när de sas skulle forsätta med det där andra, då suddades bilden, av en vajande ljus gardin, eller en trädkrona med ljuv vind igenom, eller som jag såg en gång i en litt tuffare rulle, ett ångande lok som drog rakt in i en kölsvart tunnel
triggande var dom, dina balanserade rader
2009-05-17
|
|
|
|
dead_prez
Helt rätt rakt igenom, gillar varenda stavelse
2009-05-17
|
|
|
|
Per Rydberg
En mycket vacker relationsskildring. Du berikar och förnyar poesin när romantiken hämtar sina ord från nya världar. Go on shooting!
2009-05-17
|
|
|
Nästa text
Föregående
wayward - taiga
|
