sorgen, den är aldrig vacker
inget skönt att längta till
bara en knuten hand i magen
slår till precis när den vill

jag ser skuggan bak dina ögon
hur den brinner och förtär
ser plågan slita i ditt ansikte
hur den suddar ut allt det du är

önskar det fanns något att göra
som kunde läka dina svarta hål
att det fanns något annat att säga
än att du klarat mer än de flesta tål

sorgen den är aldrig särskilt vacker
ibland det enda människan hon får
jag hänger ett skynke över spegeln
tackar för pratstunden, vänder om och går