-Det känns som om… som om det inte vore för att de sista sidorna i min bok redan varit utrivna hade jag kanske nöjt mig med slutet från början.

-Hur menar du?

-Ja, jag menar det.

-Vad skönt.

-Va?

-Ja, det var så längesen du menade någonting sist. Du åker bussen hit på morgnarna, går hem på kvällarna. Men du menar det inte för du vet att det inte är meningen.

-Jo, men det var just det. … att det inte var meningen. Och om hela livet är meningslöst så gör det ju ingen skillnad.

-Det där säger du för att provocera

-Nej. Vad provocerar? Ingenting provocerar längre. Inte ens jag, och jag är ständigt provocerad.

-Att livet är meningslöst… det….

-…känns så stort och så litet. Så frisläppande och totalförgörande…

-…. så dött.

-Älskar du?

-Ja, jag antar det.

-Hur mycket?

-Jag vet inte, jag älskar väl inte mer än någon annan. Fast inte mindre heller. Jag vet inte. Hur mäter man? Älskar du?

-Det gör man inte. Och det gör jag.

-Fast inte alltid såklart. Oftast älskar jag tillexempel ljudet av regn men ibland ger det mig bara huvudvärk. Ibland älskar jag huvudvärken för att den låter mig stanna inne men oftast vill jag bara ut och så fortsätter det sådär.

-Ut. UT. Uuuuuut(smakar på ordet)

-Vill du att jag ska gå?

-Nej. Eller jo. Vart ska du gå? Hur? Får jag följa med?

-Jag menade bara ut genom dörren. Bort från dig.

-Ja, du har verkligen förmågan att överraska. Du får gå om du vill men för min del får du hellre stanna.