Nu vet jag hur det låter. Det där skriet sekunderna innan någon dör. Ljuden som skär i ens hjärta och får en att känna vanmakt. Ljuden som man endast kan höra och ana varifrån de kommer.

I mörkret avvaktar jag, för att lyssna. För att höra hur skriet stiger mot skyarna för att be om nåd. Det är ett skri från en medveten själ, som känner att slutet är nära. En kamp utan ovisshet. Vill springa för att hjälpa, men allt det jag inte ser blockerar det jag skulle kunna se.

Mörkret är en självisk kraft som vill skymma min syn.

Sen uppstår en lång tystnad och plötsligt går allting fort. Buskar som prasslar. Någon som tar sig fram. Ett högt skri och en sista fysisk kamp. Ett hugg och ett skri som bara blev en kvävning. Det blir tyst igen och medan jag väntar, växer tystnaden. Det blir en sån där tystnad som gör minsta susning genom lövverken till ett farväl. Som att här och nu låter sig blåsas bort.

Det är då jag inser att skriet som varade i sekunder, var livet innan allt blev mörkt och tyst.