den där dagen i juni när jag kräktes till toner av håkan hellström
bläddrade förbi bild efter bild med människa efter människa,
som hade den där kroppen.
drömkroppen.
som så många fantiserade om,
kämpade för,
som många tjejer kunde göra allt för.
jag kunde döda för den.
vissa får den gratis, vissa dör i sin kamp efter den.
jag gjorde inget dera,
men jag kämpade.
och jag dog bit för bit,
steg för steg bröts jag ned.
min personlighet försvagades för att senare försvinna helt i intet.
du hade rätt när du sa:
du blir aldrig mer densamma,
du sa att jag skulle förlora mig själv!
jag såg det inte då,
eller jo förresten det gjorde jag.
om jag bara hade kollat så hade jag sätt det så jävla tydligt.
men jag vågade inte riktigt titta efter,
så jag blundade.
jag knep ihop ögonen hårt.
jag ville inte se det som kom ut ur min mun,
ville inte se allt det där som jag hade stoppat i mig.
jag äcklades,
inte av det jag gjorde.
men utav det jag hade gjort.
jag låg på det där golvet,
lovade mig själv att det skulle vara sista gången.
men det var det inte.