Gröna fötter möter vått
När havet väcks ur sin midnattssömn
Blodet rusar, hjärtat slår febrilt
och tiden faller sakta ihop och stannar
Luften kall som gammalt hopp

Droppar faller långsamt, mot världens varma axlar

Sliten kärlek tynar ut

Rinner bort längs iskalla ben
Ungdomsdröm slår skott
Men innerst inne råder ingen frid
Fuktigt avtryck lever i rofyllt gräs
Tills morgonljuset segrar och natt blir till dag

För solens strålar kommer alltid
Utan mening, utan sympati

Liksom alltid tar för givet, att aldrig inte ändrar sig

Fast han borde veta; att aldrig alltid kommer tillbaka

För vinden vaknar till slut, och väcker sin kamrat

Och tillsammans håller de takten, medan människan väljer
sin egen melodi



Du

Jag
Havet

Vinden

I ensamhet
Tillsammans...