1. Jag tar en tablett till, fastän smaken från den första fortfarande breder sig i munnen, mjölig plast. Lägenheten sjuder av sommarvärmen som inte låtit vänta på sig och jag stönar rikt åt den andetrytande luften. Kan inte andas eller är det bara tabletterna? Spritmoln. Min vägg, mitt tak, mitt rum, -spritmoln.

”Gör det nåt om jag tränger mig på?”, säger han och sätter en markerande klack på tröskeln. Den andra tabletten har just börjat verka och Aarons breda ansikte flimrar bland dimmor i mitt blickfång.
”Men Jona, ditt elände! Du bor i en riktig svinstia. När hade du främmande sist? Här ser ju ut som om tio vidriga apor legat och knarkat ut sina sista dagar.”
Han försöker medvetet provocera. Så går min tanke, men orkar inte diskutera.
”Vad är det här?” Jag stirrar blint på det lilla mörka paketet på glasbordet.
”Öppna det”, säger Aaron. Aarons röst, allvarlig och Aarons ansikte, som inte flinar, gör inga miner alls. Jag vecklar upp den besynnerliga kompressen, till vilket Aaron drar upp persiennerna, öppnar fönstret för att vädra. Rörelserna och hans handlingar som tonsätter dagens himlablå visa.
Den makabra odören sticker genast sina fingrar i min hals; retar näsa först, sedan rycker lungsäcken av misstanke. Ändå är synen omåttligt råare. Inte vet jag vad jag tittar på men en obeskrivlig smak uppstår i min mun, får mig att spotta i en askkopp. Jag som inte röker. Luften störs av ihåligt jämmer. Kan han höra det? Aarons ansikte, utan miner.
”Vad är det här?” Jag upprepar frågan, eller gör jag det? Aaron står med ryggen mot som om han inget alls hört.
”Kunde du inte tagit lite av prispengarna du fick för den här och snyggat upp stället lite?”, säger han och sveper blicken över väggen där mitt mästerverk hänger. En roman på hundra sidor, broderad till en tavla, inramad i glas. Själva romanen ligger glömd, kanske gömd, i någon låda, i något arbetsrum, i något hus. Det var broderiet som fick folk att älska den.
Min hyllning till Kärleken; den ljuva, den rena, mitt fullkomliga ode. Min prisbelönta, kritikerrosade, publiksvepande hyllning. Tre lager damm har inramat ramen.
”Jag minns när du först skrev det där poemet. Det var på min födelsedag, minns du; när jag hyrde det där överpråliga godset ute vid kusten? Jag bjöd gäster från världen över, underhöll trehundra drickande eleganter med mer pengar i slipsen än jag har på samtliga mina fonder. Och du, du satt bara avslappnad i min hammock…, skrivandes. Mot slutet var det du som underhöll, vi andra förmådde intet annat än lyssna betaget. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva nåt så vackert igen. Och ändå nöjde du dig inte med att ge ut romanen. Du visste att du måste ge din skapelse en form värdig texten. Och det gjorde du, det där broderiet. Utomordentligt. Jag gillar särskilt det där stycket:
Av livet som älskade honom, fick han gåvan att älska, att vörda tills att Jordens försmäktade till elyseiska tärnor blivit. För Kärleken hade lagt sin hand på pannan hos var en av dem som ber och sagt: jag valde dig, för att en man har valt att älska. Det är gudahonung, Jona.”
”Det var det kanske”. Mitt svar är trött och huvudet mätt på allt fagert tal. ”Så länge sen det känns.”
”Äh, du är för blygsam för att uppskatta vad du har skapat. Vad jag inte förstår är: du har alltid hävdat att ditt mästerverk är överskattat. Varför har du aldrig gjort om det som du sa att du skulle? Om du begär perfektion, varför då är inte skapelsen färdig, fulländad?”
”Jag ville spendera mer tid med Leine. Kärleken är det enda naturliga i vårt samhälle. Det enda som består. Folk föds, folk dör, vänner kommer/går men Kärleken gör det uthärdligt. Jag ville uppleva den, inte bara skriva om den. Kärleken, det enda som räddat mig från den yttersta randen.”
”Ändå har du bra utsikt över den från där du är. Vad har du gjort med dig själv? Vad har du gjort med den här lägenheten? Jag minns när du ordnade fester här som skulle fått statsmän att blekna. Du har låtit Leines lämnande leda dig i fördärvet. Där ser du vad din hyllade Kärlek gör mot människor.”
”Och ändå är det den enda leken för mig. Den enda lek jag tål.”
”Vuxna leker inte, bror lille, de spelar ett spel med varandra. Leine spelade sitt parti och du förlorade.”
”Jag klarar mig.”
”Ta dig en titt omkring. Se på ditt liv. Var du inte omsluten av din sorg skulle du se på ditt liv som alla vi andra. Du har ingen kontakt med oss. Slutat skriva, att arbeta.”
”Hur vet du det?”
”Förnekar du det? Gud, så patetisk! Om du åtminstone lärt dig uppskatta kärleken för vad den är. Då hade jag accepterat att du begraver dig i elände. Men du går alltjämt runt och beundrar den. Du ser förälskelse som något övermänskligt gott. Himlen runt hörnet, tills döden skiljer oss åt, tvillingsjälars sökande efter varandra.”
”Om det inte var så, vad skulle det annars vara? Vad är poängen, om inte det?”
”Trodde du på allt det skulle du inte vara missnöjd med broderiet, med din text.”
”Aaron, kom inte farande med sådant prat. Säg inte att Kärleken inte är människans räddning. Säger du det, så…”
”Jag åker iväg ett par dagar. Det har blivit dags för en dokumentär till. Producenten har påskyndat projektet. Djävulen vet hur jag sliter. När jag kommer tillbaks vill jag se en förändring hos dig. Ta ett bad, städa upp, men framför allt i helvete: glöm din barnsliga fascination av kärlek. Snälla människa! Vad tyckte du om presenten?”
”Jag ser inte ens vad det fö…, är det en kortlek?”
Han nickar och jag böjer mig fram, brer sedan ut korten på skivan som ett smörgåsbord. De har ett märkligt yttre skikt. Känns levande och varma. En sådan obarmhärtig syn; figurerna på kortryggen är sinnessjuka, köttsliga stycken, ormande om varandra i gäckande charader. När jag rör vid dem hör jag en fiolspelares sång och dans. Jag känner tungor som slickar min handflata. De klädda korten är än värre; svartkonstnärer och skökor i allt från hjärter till spader. Innan spelmannen triumferat har de dansat mig bortom tabletter och sommarvärmens strupgrepp.
”Vad i helvete är detta?”, säger jag. Kittlande rysningar, krypande genom hud och märg.
”En passande fråga. Den där leken, Jona, har tillhört Ailar Tuscoon.”
”Den afrikanske rebelledaren?”
”Han var tydligen missionär i sitt förra liv, innan han begick självmord på det mest okristliga av vis.”
”Och?”
”Mannen som gav mig kortleken stal den själv ur Tuscoons iskalla hand. Den har kallats för Djävulens Tur och sägs ha tillhört en av Lucifers mänskliga skepnader.”
”Lucifer? Du menar…, menar du Djävulen?”
”Den Onde Givaren, ja. Och kalla mig galen men jag tror faktiskt på det.”
Jag vill säga mot men det är svårt sedan jag rört vid de vansinniga korten.
”Dags för dig att spela ditt eget parti. De här korten ger givaren oändliga möjligheter. Spelet avbryts först när givaren vill. Givaren bestämmer insatsen. Givaren bestämmer utgången. Ta dem! Gå ut och förlusta. Med sådan tur kan du göra ett nytt broderi om ett par dagar; när du lärt känna kärlekens sanna natur.”


2
Jag tar en dusch, rakar och klär mig innan fötterna tvingar mig förbi tröskeln. Utanför är natten som vanlig, med en mark som ångar från avgaser och en stjärnklar rymd ovanför. Kortleken ligger tryggt i kavajens innerficka. Inte ens plånboken är med mig när jag kliver in på Första Bästa. Överfull. Trängsel. Hög salsamusik som dundrar i högtalare. Höjda druckna röster. Strålkastare.
Bartendern grinar korkat när jag beställer. Hon undrar om jag hade tänkt betala. Korten på bordet, sedan undrar jag: har hon lust att spela om glaset? Högsta kortet. Förlorar jag betalar jag dubbelt. Inte intresserad, hennes svar stångas med den hinna av nyfikenhet som blänker i hennes ögon. Pupillerna skiftar färg. Hon lutar sig hänfört in mot mig, glömmer killarna bredvid; svettiga, ostadiga ungtuppar som fläktar sig med sedelbuntar.
Vid kupering av leken hör jag fiolen spela. Salsamusiken dunstar bort som röken från ett utblåst ljus. Jag ger henne översta kortet, dansande gäckande figurer på ryggsidan. Jag plockar upp det andra mellan tummen och pekfingret.
”Hjärter nio.”
”Spader knekt.”
”Hur fan gjorde du det där?” Hennes fråga är spontan och full av beundran. Hennes hand slutar aldrig smeka kortet.
”Det här är en fräsig lek, vad är den gjord av?”
”Skinn.” Jag minns Aarons avskedsord. Lucifers första offer hade utsökt hud.
”Urcoola. Ja, ja, var så god. Ta drinken då.”
Givaren bestämmer insatsen.
”Vi spelar om en flaska skumpa”, säger jag och gungar till spelmannens ljuva toner.
”Okej…” Tveksamhet. Hon kan inte säga nej dock, endast givaren bestämmer när spelet tar slut. Och givaren vinner alltid.

Mitt spelande pågår till stängningsdags. Jag vinner deras pengar, deras drinkar, souvenirer, uppmärksamhet och respekt. Jag får till och med en rik snorunges bilnycklar men slänger dem till bartendern. Hon förtjänar dem, hon var den första.
Nästa natt är det samma visa. Har fått upp smaken nu. Mitt ansikte börjar bli igenkänt. Folk kommer till puben för att jag är här. De trivs med mitt spelande. De trivs med min tur eller rättare sagt, för att de aldrig listar ut hur jag fuskar. Fast fuskar det gör jag aldrig. Det behövs inte. Jag har Lucifers kortlek och varje gång jag använder den hör jag fiolen spela. Min melodi. Spelandet cirkulerar; poker, blackjack, gin rummy, -skitgubbe, bara för sakens skull.
Nu spelar jag med en bobklippt mysig blondin med det härligaste av skratt. I detsamma jag hör hennes glädjerika änglastämma vet jag vad jag vill och viskar givarens insats i hennes öra.
”Fyrtal.”, ler hon överlägset. Tillbaka är då änglaskrattet som kittlar så skönt till fiolen. Hon tror hon har mig, men så fort spelmannen ökar takten är det jag som ler. Min kropp fylls från sitt inre av krafter från åtta män. Jag känner dem träda in som andar i mitt inre; hjärter, spader, klöver, ruter och starkast av dem är Spader Knekt. I mig lever han om och beskådar kvinnan som sitter framför.
”Royal Flush.” Jag lägger ut korten och kan inte låta bli att skratta åt hennes lätt skiftande ansiktsuttryck.
”Ta av dig axelbandet”, säger Spader Knekt lyriskt. De andra färgerna skrattar. Jag hör dem ta små danssteg inuti mitt huvud. Djävulens Tur syr mitt öde. Den upphetsade glimten i hennes öga låter mig aldrig glömma det och hennes topp glider diskret ner en aning.
Jag trycker mig mot henne. Givaren bestämde insatsen. Ett andetag senare, med tre tior på hand, blir hon min. Fingrarna för och låter mig smeka. Spader Knekt hunsar och tar för sig. Får inte nog. Givaren bestämmer när spelet avbryts.
Jag rusar uppför trapporna i mitt lyckorus. Dörren svingas upp och ett par obalanserade kliv senare står jag lutad mot det. Spader Knekts knutna näve krossar glaset, sliter ner ramen från väggen. Håller fram broderiet i det matta lampljuset.
Av livet som älskade honom, fick han gåvan att älska, att vörda tills att Jordens försmäktade till elyseiska tärnor blivit. För Kärleken hade lagt sin hand på pannan hos var en av dem som ber och sagt: jag valde dig, för att en man har valt att älska”. Gudahonung, men inte perfektion. Nu vet jag mer. Så mycket mer har jag smakat. Ögonen är stilla som nilkrokodilens men fingerspetsarna börjar dra i trådarna, långsamt först, sen fortare och fortare.
Jag andas häftigt, sliter och drar. Mitt verk är inte fullbordat. Utmattad bortom mänsklig gräns skapar jag mästerverket ånyo, min text. För att jag vet mer. Spader Knekt ylar som en varg åt månen.



3.
Vaken igen och tröttheten bortsprungen. Jag är alert, stark, energisk. Det enda jag ser fram emot är kvällningen. Hela dagen sitter jag i min soffgrupp, synande mitt mästerverk som hänger där på sin gamla plats. Trasig ram, givetvis, men det hänger där, fullbordat. Allt liv är att älska, sen försmäkta utan omsorg. Kärleken lägger hand på var och en som inser att den kan dö. Därför är kyssen livets känsligaste ting. Jag tar vad jag vill ha och därför är jag elyseisk gunstling.
Mina händer snurrar kortleken som en ödets skiva. Det är bättre, mycket bättre. Jag kastar korten fram och tillbaka, växlar höger och vänster hand, i ett par timmar till.
Var natt fylls jag av en ny personlighet. Ikväll är jag Ruter Kung. Jag skrattar när jag sopar ihop högen av pengar jag just vunnit. Skäms inte ens längre. Fiolen spelar medan jag spelar och min dragningskraft blir dominerande. En rödhårig dam kramar min arm. Jag har just besegrat hennes pojkvän och fått honom knyta ett gummiband hårt om handleden, bara för skojs skull. Skulor för svinen, min publik. Handen har just börjat bli blå. Mannens ansikte är förvridet i plågor. Ruter Kung skrattar och den samlade hopen kring bordet deltar med förtjusning. Rödtoppen gnyr i mitt öra, kysser snibben passionerat. Mannen mitt emot mig frustar. Jag vet inte om det beror på smärtan i handen eller hans avundsjuka. Huden är farligt mörk nu men jag vet att han inte kan ta bort gummibandet. Spelet pågår fortfarande.
Jag leker med hjärter ess medan jag tyr mig åt kvinnan. Då går Fan i mig. Vet inte varför men jag tänjer självmant på gränserna. Jag låter honom bryta ihop. Gummisnodden snärtar elakt till och mannen viker sig med ett baneskri tvärs över bordet, frustar, spottar, gråter. Jag leder folkhavets skratt och sång, medveten om att han inget hellre vill än att spöa mig. Jag låter honom försöka. Givaren vinner alltid spelet.
Hans arm slår ut mot mig. Men reglerna är mina. Hans utfall missar och jag biter hans hand i gäckande charader. Fiolens toner fick min kropp att svänga undan just i tid. Nu vet jag att jag har honom. Den krossade flaskan han håller gör ingen nytta, ej heller kamraten som tuffar till sig bredvid. Jag slåss med åtta mäns styrka, ledda av hungrige Ruter Kung. Min knytnäve dundrar in i hans bröst. Sedan greppar fingrarna hans kraftiga struphuvud och klämmer åt. Jag drar ner hans huvud så att hakan träffar bordskanten, och innan fiolen slutat spela ligger kamratens ansikte blodigt i mina händer. Där fortsätter han att yla med sådan ånger att han låter som en skrämd nyfödd. Jag knuffar honom mellan raden av stolar och välter bordet över den förste. Kortens demoner yr i luften och jublar hysteriskt.
Ensamma snart i min lägenhet. Spelet fortsätter. Min hand sliter upp knapparna i hennes byxor och jag njuter när hennes mun kysser min hals och mitt bröst. Hennes kropp spinner under mig, ryggen böjd i båge. Knektarna håller henne nere, binder hennes armar och ben med muskler och naglar medan kungarna tar av allt hon har att ge…, allt. Stönen byts till gråt. Suckarna blir till bottenlösa kvidanden men spelet avbryts aldrig. Insatsen växer under akten och vi upphör inte förrän vi tagit hela hennes väsen.
Jag sitter i skräddarställning i soffan och tråcklar och knyter, broderar igen. Det är inte färdigt. Det är inte fullbordat. Vi trodde vi hade lyckats, men det fattas något. Rödhåret har fått oss att inse det. Kärleken är inte vad vi trodde. Våra ögon är öppna, igen. Hon ligger på mattan framför mig, hopkrupen där i hörnet, skyler sin nakna kropp med de hoprafsade klädesplaggen. Ögonen svullna och röda. Munnen mättad. Ryggen riven och älskad. Spelet är över för en stund.
”Är det där broderiet du berättade om?”, viskar hon och tänder en cigarett. ”Varför tar du sönder det?”
”Det är inte färdigt, inte än. Snart.”
”Jag läste lite när du var på toa. Jag tyckte om det. Förstör det inte.”
”Det är inte färdigt.”
”Det där kommer ju ta dig flera månader.”, protesterar hon. Som om mina fingrar tänker sluta för det. Hora.
”Nej, en natt bara. Jag klarar det på en natt”, svarar jag utan att titta upp. Kan inte.
”Brodera 190 sidor text?”
”Jag gjorde det igår, och dagen innan det, och innan…, innan.” När fiolen tystnat hör jag själv hur ansträngd min röst låter och flinar åt den. Den låter inte som jag.
”Hur många gånger har du gjort om den?”, frågar hon häpet och hon verkar rädd.
”Ett par. Tio eller tolv. Vilket datum är det idag?” Mina händer trasslar in sig i trådarna, fingertopparna börjar blöda, det vita tyget fläckas men det gör ingenting. Det passar med texten, med Kärleken.
När hennes doft försvunnit i glömskan och en ny dag gryr stirrar jag på mitt äntligen fullbordade mästerverk och läser det berömda första stycket på sista avsnittet.
”Kärleken är vad han tar. Alla svar finns i korten. Korten hjälper oss behärska ödet. Behärska ödet, behärska människorna, tämj Kärleken. Njut av att Hon är slav för dig.”



4.
Veckorna går. Mörka. Mitt dygn är bakvänt. Jag är en nattens varelse, en vampyr. Livet är en parasit som suger på mig. Jag suger tillbaka, hårdare för varje natt. Violinen spelar vidare, fortare, högre. Jag spelar i samma takt, slåss i samma takt, knullar till detsamma. Polis och väktare kommer för att släpa mig därifrån men det ingår inte i mitt parti. Det är jag som bestämmer. De uniformerade hjältarna får allt vända tillbaka tomhänta och med svansen mellan benen. Det gör dem, samtidigt som jag slår ett whiskeyglas i tänderna på ett hästsvansprytt äcklo i skinnjacka. Det finns inget de kan göra.
Glaset stänker ikapp med spott och flagor av hud och tänder och jag lämnar honom i en pöl av sitt eget blod för att spela. Den här gången är insatsen saftigare. Jag har tröttnat på pengar så istället begär jag kött, tjänster och oåterkalleliga löften.
Jokern har tagit mig i besinning. Jokern älskar damerna sina; hjärter sköka och spader sköka samma kväll. Kungar och knektar bugar alla inför Jokerns skräckvälde som jag för mig med. Det är då jag träffar Leine. Hon sitter tre bord bort från mig och försöker ignorera. Jag linkar försiktigt fram och lägger hjärter ess på hennes dricksglas. Mer behövs inte, hon är redan invigd i mitt spel. Hon behöver inte ens röra kortet, men det gör hon och lika lätt förvånad som alla andra över dess märkliga omslag. Det här blir min hämnd. Insatsen, hennes liv.
Jag övertalar henne till att spela uppe i min lägenhet. Vi sitter omgivna av levande ljus i soffan framför broderiet och jag ser hur hon kastar blickar på texten.
”Har du gjort om broderiet?”
”Minst hundra gånger”, säger jag och delar ut korten.
”Varför?”
Jag förbjuder henne att tala. Behöver inte ens säga det. Min tysta önskan blir lag i detta underbara spel. Leine kommer aldrig lämna mig igen. Med två par tvingar jag av henne kläderna. Jag vill se henne naken och utskämd som jag kände mig. Ärrad och förnedrad. Med ett fyrtal iscensätts fulländad biblisk tortyr. Hon hade skrikit om jag låtit henne. Hon hade aldrig tagit upp kniven om inte Jokern sagt det till henne.
En stege med klöver kung som högsta kort skär hennes hud. Hon blöder på mig när jag plockar kniven ur hennes hand och skär små lockar från hennes hår. Jokern och spelmannen hånskrattar tillsammans, kungar och knektar slika. Damerna klappar och knäpper takten. Blod på mitt bröst, på min vägg, på broderiet.
Ja, nu förstår vi igen. Det var aldrig fullbordat. Vi ser klart. Broderiet kommer aldrig att bli fullbordat. Dö i vår famn, Leine, du som visat oss vägen. Spelet fortsätter tills du är död. Och vargar tjuter.



5.
Det måste få ett slut. Det måste få ett slut. Leines kropp ligger sargad i en plastpåse i ett igenfyllt dike, sju och en kvarts mil härifrån. Jag sitter tätt intill glasbordet och lägger en djävulsk patiens. Broderiet hänger där igen, ändrat igen:
Jag dödade henne. Jag dödade och åt. Kärleken är ett luder. En mask. En parasit som sitter i det öppna sår vi vållat oss själva. Där sitter Kärleken och frossar på vårt levande svål tills dagen vi dör. Kärleksparasiten måste bekämpas med samma medel. När den suger på dig, sug på den. När den dödar dig, döda den.
Jag har lust att köra tillbaka till diket, det där sumphålet. Vet inte om jag hittar tillbaka i regnet. Fiolspelaren låter mig inte återvända. Glöm henne, viskar han i mitt öra. Glöm henne, hon fick vad hon förtjänade. Inatt går du ut igen.
”Jag orkar inte…”, flåsar jag, lägger fyran på femman och flyttar raden efter.
”Visst gör du”, säger rösten. ”Broderiet är inte fullbordat. Du vill väl nå perfektion? Du vill väl göra färdigt ditt mästerverk, så att folk minns dig för något när du är död?”
”Är…, är det inte färdigt då?”
”Nej, nej, nej.”
Dörrklockan ringer.
”Så du var hemma ändå? Jag tänkte att du kanske var ute? Hur står det till?”
Aarons långa anlete, täckt i regnrock och scarf. Håret ligger i våta virvlar över pannan. Bjuder jag in honom? Han är redan inne när jag funderat färdigt. Skrattar egendomligt åt något för mig osynligt.
”Vad är det som är så roligt?”
”Du. Jag sa åt dig att passa på att snygga till lägenheten och rycka upp dig, men här har ingenting förändrats. Det ser ju för fan värre ut. Fick du nån lön för korten då?”
”Kanske.”
” Kanske? Åh, försök inte med mig. Jag vet, Jona. Jag vet allt.”
Jokern vaknar inuti mitt huvud. Hans ena öga rycker när han genom mig frågar:
”Vad menar du att du vet allt?”
Aaron svarar inte. Går fram till den dammiga, knappt använda teven och pluggar in kameran han har med sig i en väska. Ett elektroniskt surr och sen flimrar bilderna förbi i teverutan. Jag känner mig knäsvag men rör mig inte. Jokern fräser, spottar och harklar sig.
”Du ser själv?”, säger Aaron med blicken fäst vid skärmen. ”Jag vet alltihop. Jag såg alltihop. Du var dokumentären jag sa att jag skulle ut och filma, förstår du? Djävulens Tur, det var hela upplägget. Smart va?”
”Du har filmat…?”
”Dig, ja, just det. Alltsammans. Allt som du varit med om sen vi sågs sist. Det finns här, i widescreen-format”, säger han och visst ser han ut att le åt skapelsen.
”Min producent trodde aldrig jag skulle få dig att ta emot korten men jag visste bättre. Det krävdes inte mycket övertalning. Du var förkrossad efter vad Leine gjort mot dig. En liten knuff i rätt riktning bara. Jag fick valuta för mödan. Och du med.”
”Du lurade mig att göra de där sakerna. Allt skedde på grund av dig!?”, skriker jag och känner hur herrarna i mitt huvud blir arga. De vänder sig mot mig, lipar och terroriserar, blir sen våldsamma. Jag faller i bitar i soffan. Jokern må ha sitt grepp om mig men jag vet vem jag är. Kanske är det problemet, för mig själv är den siste jag vill vara just nu.
”Du gjorde de där sakerna själv. Jag berättade för dig hur farliga korten var, att du måste tänka dig noga för innan du använde dig av dem. Men det var du själv som bestämde dig för det.”
”Jag visste inte vad som skulle hända. Du lurade mig, din hund. Du har krossat mig.”
”Nej, Jona. Nej, jag räddade dig. När jag kom hem här var du kanske sju dagar från att ta livet av dig. Jag visste att jag måste göra något drastiskt för att rädda ditt liv. För det första: sudda ut din barnsliga uppfattning om kärlek. Så jag gav dig korten. Visserligen farliga och nu klarar du dig inte utan dem. Men om det enda som kan rädda livet på min vän är att han blir heroinmissbrukare, ja då tänker jag fan förse honom med heroin så han klarar sig. Vad klagar du för? Du har fått allt som man kan önska sig. Pengar, kvinnor, vänner, makt…, du lever himmelriket där nere på puben varenda kväll, Jona.”
”Himmelriket? Jag är i Helvetet.”
”I Helvetet skapade sig Djävulen sitt eget himmelrike.”
”Fan ta dig! Kom inte dragandes med sånt skitsnack. Du är en orm, Aaron. Du har fått mig att begå helvetesgärningar på Jorden och… Vad ska du med den där filmen till? Vem tänker du visa den för?
”Jag har intressenter. Personer som väljer att vara anonyma. Folk köper allt numera. Det är en galen värld, det vet du väl? Jag känner människor som ser dig som en superstjärna tack vare den här filmen. De kommer vilja följa allt du gör hädanefter.”
”Hälsa dem att det blir det ingenting av. Jag orkar inte mer. Dina fanskap till kort suger livskraften ur mig. Jag känner Jokern äta min själ inifrån. Jag vill ha mitt liv tillbaka.”
”Du har aldrig haft något liv. Har du inte förstått det än? Inte förrän jag gav det till dig, i form av den där.” Aaron pekar bestämt på kortleken.
”Du var min vän”, suckar jag, orkeslös av vårt grälande.
”Det är jag fortfarande, Jona. Tror du jag gjorde det här bara för deras skull? För att tjäna pengar på filmen?”
”Vad har den här absurda leken annars för syfte? Det finns ingen poäng med den.”
Han rusar fram och fattar mig hårt om axlarna, vänder på mig, trycker upp mig mot väggen. En trasig glasskärva i ramen lossnar. Mina ögon möts av min egen galna bekännelse i broderiets numera virrvarr av tråd och knutor.
”Ser du vad du har åstadkommit de här veckorna som jag varit borta? Ser du inte att du har renat ditt eget så kallade mästerverk? Äntligen har du börjat visa framsteg. Du har givits chansen att uppnå ditt mål; att ge texten dess rätta form.
Varje natt som du är ute är du ett steg närmare att upptäcka sanningen med kärleken. Du har äntligen börjat acceptera hur vidrig, illaluktande och vulgär den är och att känslorna du har inom dig är okontrollerbara. DET är vad Kärlek är. DET är att älska. Och du har nästan lyckats ge det en fysisk form. Jag hjälpte dig att nå dit, så kom inte och säg att jag inte är din vän. I åratal har du tjatat om att skapa det perfekta broderiet, grattis min vän: du har lyckats. Bara ett par dagar till så.”
”Glöm det. Ett par dagar till kommer bli min död, och andras. Jag är ett monster som föder på mänskligt lidande. Om jag måste välja mellan det och döden…”
”Tänk inte ens tanken”, säger Aaron och släpper sitt grepp om mig. Han samlar ihop sina saker och packar sin väska på väg ut i hallen igen.
”Jokern som du säger bor inom dig nu, knektarna, kungarna och allihop, de låter dig aldrig slippa undan så enkelt. Glöm inte att det är omänskliga makter du spelar med, Jona. De låter dig inte ta livet av dig.”
”Ailar Tuscoon gjorde det.”
”I teorin. Men jag vet att han inte tog livet av sig. Vad säger du nu då?
”Aaron! Du måste låta mig bli fri från korten. Det får inte fortsätta.”
”Varför inte. Det är ju poesi, vältra dig i det. Du är den första riktiga konstnären.”
”Jag dödade Leine. Jag har misshandlat och förödmjukat och våldtagit och rånat…”
”Det är precis vad jag menar. Vältra dig i det.”
”Om du inte låter mig bli fri…”, säger jag och lyfter på det översta kortet. Spader Knekt.
”Kom igen, Jona”, säger han. ”Du tror väl inte du kan använda korten på den som gav dem till dig?”
Aaron försvinner ut genom dörren, ut från mitt trapphus, och från mitt liv. Broderiet hänger där. Blodfläckar och gäckande figurer i sitt mönster. Jag vill riva sönder det och bränna det på spisen men korten tillåter det inte.
”Du går ut igen ikväll”, viskar jokern och i bakgrunden spelar fiolen en sömnig visa.
”Ja…, för jag vet hur jag ska bli kvitt dig.”
”Du blir aldrig kvitt mig.”
”Jo, ikväll. Ikväll ska det ske.”



6.
Jag sitter vid mitt vanliga bord. Jag har tänjt på reglerna och låtit mitt vanliga hov avlägsna sig. Jag vill inte ha uppståndelse. Jag har inte rört korten sedan jag tog fram dem. Försöker att inte lyssna på fiolen i väntan på att en vänlig själ ska slå sig ner. Inte för att jag tyst ber dem göra det, utan av egen vilja. Fri vilja, det är vad det hela handlar om.
Till slut gör hon det. Hon har långt, vågigt kastanjebrunt hår och knivskarpa, vackra ögon. Hennes armbandsprydda hand trycker min när hon uttalar sitt namn och jag sluddrar, mumlar medan jag samlar mitt mod. Jokern vaknar till liv med ett spefullt domedagsskratt.
”Bra, bra, Ja, hon blir ett utmärkt offer. Sätt igång och spela.”
Jag tränger undan honom och tänker för mig själv: det här blir mitt sista parti. Jag har haft veckor på mig att öva, jag är redo. Så snart spelet är igång tänker jag låta mig ryckas hän. Jokern kommer dominera varenda del av mig tills mitt hjärta inte klarar mer. Sedan kan jag dö i lugn och ro. Jag välkomnar det.
”Du kommer inte undan så lätt”, viskar han.
”Jag ska nog besegra dig jokerjävel och alla ni kortdemoner”, mumlar jag.
”Vad sa du?” Hennes röst väcker mig ur mitt vansinne.
”Åh, ingenting.”
”Jag har hört att du är en riktig storspelare på det här stället.”
”Mm.”
”Så vad vill du spela?”
”Jag vill spela…”
Min trötta blick grips av hennes rörelser och följer handens väg över bordsytan. Jag vågar inte ens andas när jag ser vad som hänt. Hon lägger ett kort framför mig, nästa kort framför sig själv. Hon håller i kortleken. Hon håller den. Givaren bestämmer alltid spelet. Givaren bestämmer alltid insatsen. Givaren bestämmer utgången.
Jag är inte givaren. Det här kan kanske sluta bra ändå.