Någon viskade något om att det går över, du hittar en ny. Men när man sitter i en trappuppgång, släpper allt som är typiskt manligt, och börjar gråta. Då vill man inte ha någon ny, och man vill inte att det ska gå över. Man vill aldrig någonsin sluta tänka på henne.

Men det är jävligt svårt det där, att släppa taget. Man har gått igenom samma sak förut, men fortfarande inte lärt sig hur man ska hantera känslorna av avund, svartsjuka och bitter, bitter sorg.
Man är helt säker på att jorden kommer att gå under, helt säker på att himlen kommer att falla ner och krossa en. Och man välkomnar det.

När man tänker att man lika gärna kan kastrera sig, för ingen annan flicka/kvinna/tjej kommer någonsin att kunna ta hennes plats.
Och man tror att tiden läker, att man glömmer. Men minnena finns alltid kvar. Så länge man lever, finns alltid minnena kvar.
Man tänker att man kanske kan dränka sina sorger i en sjuttis smuggelsprit, men glömmer bort att sorger flyter. Så en timme senare sitter man där, aspackad, men fortfarande lika olycklig.

Man bollar med tankar på våld, tankar på att hamna i slagsmål bara för att få känna sig levande igen. Som om det krävs en fysisk smärta för att bekräfta den man redan har.

Man ställer sig och pissar på polisstationen, men bryr sig inte om man åker fast. Man har inte längre något att förlora.

Bilder dyker upp i huvudet. Bilder av henne. Med någon annan. Bilder som säger att jag gick att ersätta. Bilderna blir till små filmer, där man ser hur någon annan får henne att skratta så som man själv har gjort. Någon annan får henne att stöna, som man själv fick henne att stöna.
När den naiva inbillningen om att man hade ensamrätt på att göra henne lycklig släpper, så rasar marken in under en.

Man ger upp till slut, och gör vad som helst för att glömma. Dricker vad som helst, röker vad som helst. Man försöker fly, men hon finns alltid där. Minnena finns alltid kvar.