Efter tre dagars vandring på kanten av motorvägen så kom han
fram till en liten by som låg precis vid vägkanten.
Han hade inte stannat på vägen dit för att försöka
lifta med någon, sånt tyckte han inte om. Ne, då föredrog
han hellre att vandra till fots oavsett hur lång bit han
hade framför sig.
Det var väldigt ödsligt i byn när han kom in i den.
Dom flesta hus var kolsvarta om man kikade in genom fönstret
men det var en lykta tänd utanför varje dörr så visst bodde
det människor här.
Och föresten så var det ju rätt så sent. Inte för han visste
vad klockan var men solen hade gått ner och han själv kände
hur ögonlocken ville börja småhänga.
Han gick runt lite bland husen tills han hittade ett hus som
han såg att det lyste hos, så han gick till det och knackade
på.Ingen öppnade. Han knackade igen och väntade men
fortfarande ingen som värkade bry sig. Underligt.
Han gick ett varv runt huset för att försöka få en skymt om
det ens fanns liv där inne. Det var då han såg synen som
hade kunnat göra så att hans hjärta börjat smälta.
Där satt en ung son med sin far, båda två grätt floder.
Sonen hade ett gigantiskt blåmärke över sitt vänstra öga.
Men framför allt, dom kramades.

/ fortsättning följer