Jag såg olika sorters ögon jag såg mig själv
Jag såg regnskog i Australien

Jag förde ett samtal med Nina men fick inga svar
fem år av saknad är en lång och kort tid

Jag kunde känna så tydligt hur mitt hjärta slog
kanske ovanligt snabbt vad vet väl jag

Blixtrade det till föll något ner på magen
stort som en tennisboll ungefär

Min andning var en cylinder i min ihåliga kropp
där luften färdades upp och ner vid in- och utandning

luften som kom nerifrån marken in och
upp i bröstet och sedan
rann
ner
igen
via mina
böjda
ben

och sedan ut
genom tårna

Två gånger råkade mitt vänstra öga öppnas lite

Sömn och vakenhet på en och samma gång
Jag gjorde ett passivt, aktivt val
Jag lät huvudet falla

Jag trodde att jag aldrig sov

Jag kände mig varken varm eller kall

Det var oerhört
tyst

I korta stunder förlorade jag känslan av tid och rum

Mina armar och axlar drogs allt närmre varandra
bröstet vek ihop sig var det ett skydd kanske

Jag försökte fånga känslan av smärtan i axlarna och nacken, men
det enda ordet jag kom på var brännande och det var inte rätt
Om det var en färg skulle det vara en gräll grön

men så börjar jag tänka på tiden

det finns ingen tid nu och samtidigt är jag så oerhört medveten jag finner mig själv i huvudet springandes allting rör sig även jag tankarna skenar det är ett test i tålamod, uthållighet, jag blir alltmer rastlös och nacken tjatar om ont jag diskuterar med mig själv i huvudet ska jag sitta kvar eller resa mig upp men kroppen är på väg att resa sig, jag hatar mig själv för att jag inte kan stå emot, den tänker fatta beslutet utan huvudets inverkan kroppen fattar beslutet det är inte jag plötsligt öppna ögon dimmig blick och kroppen reser sig jag hade inte förstått att det hunnit bli så mörkt