Jag hade inte alls tänkt att gå in. Men jag kunde inte motstå.
Jag hade precis kommit hem till Stockholm igen och hade ingenstans att bo. Jag hade inte lust att ringa till Angelica. Jag visste att om jag flyttade till henne igen skulle det bli som vanligt. Så jag bodde på campingen nedanför Mälarhöjden. Det var billigt och jag behövde inte stöta på någon jag kände.


Men på en av mina långpromenader hade jag tagit mig in på en liten väg, en återvändsgränd som ledde fram till en grind. Källbrinksvägen hette gatan på Stora Essingen och 76 stod det med vita siffror på den gröna emaljskylten. Jag öppnade järngrinden som nästan var övervuxen av ett utblommat syrenträd. Det såg inte bebott ut.
En sjötomt öppnande sig med träd med täta låga grenar som jag fick lyfta på för att ta mig fram. Grannarna på 74 kunde inte se mig för mellan tomterna var ett högt plank monterat. Märkligt. Hjärtat dunkade. Jag trodde ödetomter inte fanns längre i den heta Stockholmstrakten. En stuga i flagnad ljusgul färg syntes bland träden. Tänk om ingen bodde här? I farstun syntes en oljelampa genom fönstret och en massa skräp lugnade mig att nog ingen varit här på ett tag. Jag gick runt huset och kroppen spände sig i rädsla för att stöta på eller överraskas av någon.
En uteplats med igenvuxna stenplattor i gräset. Precis som i min mormors trädgård, tänkte jag och blev varm inombords.
Jag ville gå in i huset. Det var nog obebott men jag hade inga verktyg med mig och ville inte krossa ett fönster.
Jag får komma nog tillbaka hit en annan kväll resonerade jag och gick tillbaka uppför stigen. En tjock duva satt och ruvade uppe på en gren, orörlig, nästan sammanvuxen med trädet.


Jag gick hemåt över bron till vad jag upptäckte var Gröndal och inte Södermalm som jag först trott, härifrån var det inte långt att gå till vandrarhemmet genom Aspuddenskogen. Det var fest i utomhuskaféet vid Vinterviken och det värkte till innanför bröstkorgen.


Jag brukade röka marijuana, kanske mest för att jag gillade ritualen att köpa. Inneha, bära, lukta och rulla. Och slutligen andaktsfullt, tända, cigaretten. Inhalera. Det varma söta blosset kändes som ren kärlek, som att komma hem till sig själv.
För ett par månader sen hade jag sagt farväl till alla jag kände. Jag skulle flytta till Spanien. Jag hade ändå ingen bostad här. Så jag tog en enkelbiljett, jag hade råd för en gångs skull, jag var nojig också och ville komma från stan.
Nu är jag tillbaka men jag orkar inte träffa någon. Jag är så trött på relationer. Jag vill vara fri eller vill i alla fall ha ett annat slags liv. Det känns faktiskt skönt, det var ändå bara på låtsas det som varit. Jag vill ha något nytt och rent. Jag vill ha ett liv. Mitt liv.
Jag njuter av tomheten nu när jag är tillbaka. Det är mina dagar och ingen förstör dem. Jag lever i död kan man säga, i vakuum. Jag väntar på något. Det måste bli bättre än det som varit. Jag bryr mig inte längre, jag vägrar dra in mer skit i mitt liv. Det ska vara rent. Andra människors problem har smutsat ned varje dag hittills.
Det jag behövde nu var en dator så att jag kunde skriva utomhus i solen under de ljusa månaderna. Mina pengar gick åt till hyran på campingen så jag måste nog trots allt ta ett jobb snart.


På nätterna går jag på tolvstegsmöten och ingen känner någonsin igen mig, vilket jag njuter av. På nätterna är jag nämligen orolig. Jag vill liva upp allting, ringa Angelica eller någon annan. Det skulle vara så enkelt. Inom en timme skulle vi kunna sitta på en uteservering. Hon skulle inte döma mig, min misslyckade utbrytningsförsök, hon är också van att misslyckas. Vi skulle beställa pizza och stora kalla glas med öl och sedan kanske kaffe med Baileys och efter 2-3 dagar skulle pengarna vara slut och jag skulle inte orka göra slut med henne ännu en gång.


Jag köper en förpackning med mörk hårfärg på Konsum och färgar håret på kvällen. Jag bestämmer mig för satsa 6000 på nya kläder. De ska vara annorlunda än de jag alltid haft; svarta, alltid från rean.
Nästa dag åker jag in till Åhléns och handlar. En varm vindtät röd jacka till hösten för nästan hälften av pengarna. Jag går och klipper mig i en strikt frisyr till axlarna.
Jag vill inte kontakta mina gamla bekanta för jag är så trött på den gamla valsen. Själv har jag dessutom slutat helt med alkohol, peppar jag mig själv men vet att jag ljuger.
För då har jag inte talat om depressionerna. Ångesten och paranoian och den stora ensamheten som är missbrukarens. Den ensamheten är skön och trygg. Jag är solitär, jag överlever. En dag ska jag sluta, intalar jag mig. Jag ska gå på tolvstegsmötena och göra som de andra jag sett där; följa deras ritualer som leder fram till lugn. Jag vet att det fungerar, jag har sett det på mötena. Hemlösa narkomaner, bankrånare, tjuvar, prostituerade och psykopater förvandlas till heltidsarbetande småbarnsföräldrar med kärlek i deras liv. Det är mer än jag klarar av i nuläget.
Om de kan så kan väl jag. De är citykärnornas indianer. Också indianerna har metoder för att rena och hela sig så för få direkt anslutning till den stora skaparen, med andra ord, gud.
Själv har jag en vacklande tro som är som nejlikans eller tulpanen sköra höljen. Som fumliga händer kupade runt gudomen, kärnan, kärleken. Jag vet bara inte hur jag skulle hålla kvar den, och jag återföll ständigt.
Men jag vill njuta lite till av att göra vad jag vill och av att klara mig själv. Så har det inte alltid varit.


Att vara ett beroende barn var så smärtsamt att jag då för länge sedan retirerade från mänskligheten till det här. Tysta tomma gator. Och bara naturen omkring mig. Regnet som faller ned på mig. Asfalten är hård och trygg under mina fötter. Tack gud för den. Inget kan skada mig.


Den andra gången jag öppnar grinden är det med tvekan, det här kanske inte var en bra idé… Jag tar ett steg in på tomten och ser mig om, ingen har sett mig.
Jag låtsas att det är min tomt och min stuga, tänker jag och går ned mot stugan. Jag äger det här, det är min sommarstuga, varför inte, ägaren kanske till och med är död och utan släktingar?
Dörren är öppen idag, jag skymtar till någon därinne men jag blir inte rädd, det är en man, han ser beskedlig ut, hans hållning, han har en hatt på sig.
Jag bestämmer mig för att spela naiv, fortsätter framåt som om det vore helt naturligt.
Han stelnar till när han får syn på mig, står halvt bakom dörren, blir rädd.
-Hej.. säger jag. Förlåt att jag bara kliver in så här, jag letar efter någon bra ursäkt. Förlåt mig, jag trodde det var en ödetomt.. säger jag och stannar på avstånd. Tystnad.
-Nej, det är det inte, svarar han diffust men verkar inte yrka på någon ägarrätt. Han ser skygg ut, är kanske i femtiofemårsåldern. Skygg och ja, faktiskt hemlös ut. Han synar mig och jag bestämmer mig för att avvakta jag med.
-Stig, heter jag, säger han efter en stund men han står fortfarande halvt bakom dörren. Jag tar några steg fram och hälsar, glad över hans öppning.
-Kaj.
Av någon anledning tycker jag om honom, han ser mystisk ut på något sätt och ser egentligen väldigt bra ut, som en avdankad amerikansk filmstjärna. Han har en ring på ringfingret.


Medvetandet blir kristallklart på AA. Jag ber om nykterhet och blir bönhörd på en gång. Jag vill vara öppen, jag vill bli uppgraderad, gud. Känslomässigt, intellektuellt och i alla mina angelägenheter.
På aa samlas överklassmänniskor med arbetare och utslagna. Överklassarna skrattar chockade av våra svordomar men jag ser att de känner sig befriade av dem. De svär också. Men på "rätt" sätt. "Jäklar vilken rolig kväll vi hade i fredags", kan de säga och då är det bara festligt. Olika typer av klassmarkörer.


Idag har jag så mycket panikångest att jag får ta det stegvis. Bara att plocka ihop mina saker i en väska hemma kändes överväldigande. Jag rafsade ihop lite saker på måfå och gav mig av, orkade inte ens knäppa stövlarna.
Jag har en liten flaska med mig och tar en klunk när jag satt mig på tunnelbanan och ingen ser.
Det bränner till i svalget och med ens lugnar hela systemet ned sig. Ett stort lugn sprider sig i bröstet. Jag får vad jag längtat efter. All smärta är värt det här. Genom en tunn springa kan jag nu se världen, som den egentligen är. Hur vackert allting är och att allt jag vill är möjligt. Jag ser hur vackra färgerna är och jag kommer på vilka färger och kläder jag vill ha på mig.
En tonårstjej går och ställer sig vid tunnelbanedörrarna, jag ser hur hon kämpar för att hålla samman sig själv och hoppas att hon ska lyckas med det.
Nu ser jag att mitt liv är möjligt. Mitt liv. Jag hade gett upp för länge sen inser jag nu, när hade det skett?
Som barn var jag helt nedtryckt och slutade att uttrycka mig. Som tolvåring hade jag börjat hoppas igen men förstod att jag skulle tillhöra en subkultur, att min verklighet var kuvad och att det var från den positionen jag fick tala och att det automatiskt skulle innebära uppror. Som tjugoåring i nittiotalets början hade jag blivit desillusionerad igen efter att ha blivit nedtryckt ytterligare i flera år, det var ju det hela generation X gick ut på.


Jag hade varit och kollat på rean nere vid Stureplan då i början av sommaren. En exklusiv klädaffär, klockan var straxt före stängning.
Expediten, jag minns hur hon såg ut, isblå ögon och helt klädd i en linnekostym. Hon såg otroligt bra ut, som en fotomodell. Hon blev distraherad av kunden före mig i kassan som plötsligt ångrade sig och gick för att se efter en annan storlek. Hon följde med och lämnade kassaapparaten öppen. Jag stod där själv, ingen såg mig, ingen annan var i butiken. Vid åsynen av pengarna böjde jag mig fram och tog sedlarna, det var inte så många så jag chansade och lyfte på plastlådan för att se om det fanns mer under och nu hade jag inte längre kontroll över situationen, nu tog jag en stor risk, under lådan fanns två buntar med, vad jag hade hoppats på, större sedlar och ett blått plastfodral med något i. Jag stoppade dem i min väska och lade linnet jag tänkt köpa i en korg och gick ut med sänkt huvud, med ens medveten om att det kunde finnas kameror i butiken. Det brann i bröstet, det brann under fötterna men hjärnan var iskall. Ingen hade nog sett mig men ännu var det för farligt att stanna, sneddade över Norrmalmstorg, halvsprang fram till 47:an som just skulle åka.
Väl på min plats i bussen kastade jag en blick över torget. Ingen följde efter mig.
Jag vågade inte räkna pengarna på bussen, det fanns ju kameror över allt nu för tiden. Jag tog bussen till Odenplan och gick in på det lilla italienska kaféet, in på toa och räknade, stackars expediten, hoppas att hon inte behöver betala det här själv. Det var 21 600 kr i sedlar och jag öppnade plastfodralet, där låg 24 000 till.. Hur kunde hon ha så mycket pengar i butiken?


Jag berättade inte för någon om pengarna men började exalterad planera min sorti. Var skulle jag åka?
I Spanien var livet lätt, tänkte jag. Jag kunde åka till solkusten, hyra en billig lägenhet och vila upp mig. Vara på stranden varje dag. Vila. För första gången i mitt liv kändes det som att jag hade lite rörelsefrihet.
Jag sa till Angelica att jag skulle resa bort. Jag köpte en flygresa till Malaga.


Vitt ljus bländade mig när vi släpptes ut ur planen och omslöts av den heta spanska luften.
Jag följde med strömmen av turister och spanjorer som gick mot en tågperrong. Jag hoppade på det första tåget som kom och tittade upp på kartan över destinationer. "Torremolinos" gav mig en bra känsla och jag bestämde mig för att hoppa av där.
Jag frågade ett medelålders par var stranden låg och de pekade. Gick mellan husen och så såg jag havet som glittrade i horisonten. Paradisstrand när jag kom fram. Allt är enkelt här Kaj, sa jag till mig själv.
Jag valde ett hotell på playan som inte såg ut att vara bland de dyraste. Redan nästa dag började jag leta efter lägenhetsannonser i den engelska lokaltidningen vid hotellfrukosten.


Jag kände mig lite ensam bland alla semestrande familjer och lokalbefolkningen som tittade till på mig när jag mötte dem. Efter ett par dagar hittade jag en enrummare i kvarteren där spanjorer och nordafrikaner bodde.
Jag började gå en spanskakurs i Engelska kyrkan. Här på solkusten är det mest engelsmän, tyskar, skandinaver och amerikaner får jag veta av den pratglada nunnan i receptionen.


Jag gick på gudstjänsterna och blev lite bekant med gemenskapen i kyrkan men oftast så njöt jag av min ensamhet. På dagarna låg jag på stranden och lyckades varva ned som jag nästan hade gjort förut.
Jag pratade ibland med några av de afrikanska killarna som gick och sålde saker till turisterna. Jag undrade för mig själv hur de hade det egentligen och från vilka förhållanden de kom ifrån. Var de båtflyktingar?
Många turister noterade dem inte ens när de vänligt gick bland solstolarna och frågar om "Ma´m" vill köpa något. Ibland på eftermiddagarna såg jag hur utmattade de var av att gå runt hela dagen och bli dåligt behandlade, de kanske var hungriga också? En av de yngre som kallades för Bad boy, han kanske bara var femton år, hade ett par skor som såg ut att vara minst ett par storlekar för stora.
Flera av dem bodde i en lägenhet vid strandpromenaden upptäckte jag en dag när jag satt och åt tapas på en bar där. En förtjusande liten fyraårig flicka till kvinnan som jag tror bor där med sin man, lekte utanför med sin spanska killkompis. Hon lurade honom hela tiden fast han var äldre än henne.
På kvällarna gick jag på strandpromenaden och skrev dagbok på ett av de ombonade engelska kaféerna med utsikt över den mörka stranden. Jag var för mig själv och trivdes bra med det.


Jim. På en gång när han klev in i rummet första gången kände jag en tryckvåg av energi komma mot mig.
Jag hade nu varit i Spanien i två månader och hade blivit inbjuden på garden party av en engelsk tant från kyrkan.
Jag stod i vardagsrummet och rummet fylldes allt mer av folk, några av dem hade jag sett tidigare.
Han hade som en skugga över sig som drog mig mot honom. Det var något speciellt med honom och jag visste att våra vägar skulle sammanstråla. Han såg bra ut. Vacker mörk hy, straxt över fyrtio år, kompakt vältränad, och med svarta sportiga kläder.
Efter ett tag kom han fram och frågade var "fröken" kom ifrån? Han var svensk förstod jag, hade väl sett det på mig eller kanske frågat någon om mig?
Vi pratade om Stockholm och skrattade och det så befriande att få höra stockholmsdialekt efter all artig engelska och snabb svårtydd spanska den senaste tiden.
Plötsligt klippte han av vårt samtal genom att involvera sig med männen bredvid och de började ivrigt prata om fotboll, jag tappade helt konceptet och bara stod kvar utan att veta vad jag skulle ta mig till. Det är en förolämpning. Jag kanske visade mitt intresse för tydligt? Allt självförtroende rann av mig och jag gick som bedövad iväg mot köket och någon slags kvinnlig gemenskap.
Satte mig vid köksbordet och började mekaniskt vika servetter med vad jag trodde var någon släkting till värdinnan och låtsades lyssna på ett samtal och tårtor, var denna hade köpt en tårta. Jag ville bara gå hem men visste att det skulle avslöja mig belägenhet. Han visste att jag blivit intresserad av honom och han visste att han avvisat mig, jag måste bygga upp min status inför honom igen, tänkte jag.
Jag tvingade mig ut i rummet där jag hade turen att möta en tjej jag kände lite grann och kunde smidigt följa med henne ut i trädgården. En stund gick, hade han sett att jag skrattat och pratat med flera och inte en enda gång sett åt hans håll? Jag hoppades det och kände att jag därför kunde gå nu. Jag tackade värdinnan och log vänligt mot det sällskap där han stod och gick sedan nöjd ut därifrån.


Men jag var besatt. Jag undvek alla ställen där jag kunde möta honom i flera dagar men sedan kunde jag inte hålla mig och gick, utan att låtsas om det för mig själv, just dit. Kyrkan var den enda träffpunkt jag kände till där han kunde vara.
Efter en dryg vecka, vilket kändes som en oändligt lång väntan, slog turen in, vi var på samma gudstjänst och efteråt hamnande vi vid samma bord på fikat. Jag låtsades neutral och försökt hålla igång samtalet även med de övriga runt bordet men vi växlade några ord. Han sa att han skulle på en gudstjänst på söndagen i en kyrka som låg en bit bort och föreslog att vi kanske skulle ses där?


När jag skulle gå dit fick jag fick mig att ta en genväg så jag gav mig in mot en uttorkad kana som jag tror kommer leda mig till kyrkan. Det såg alltmer öde ut men jag gav inte upp, hade fått för mig att jag kommer komma fram snart. Tiden gick och snart skulle gudstjänsten börja och jag hade gått helt vilse märkte jag med stigande panik. Ville inte komma försent, ville inte missa honom nu. Jag började halvspringa och klockan var tolv och solen stod högt över mig. Svetten rann i ansiktet och mitt syntetlinne kändes plastigt och helt fel.
Försökte ta mig igenom ett parti med ogräs och vill inte vända trots att det blev alltmer ogenomträngligt. Jag ville ju så gärna träffa honom och så ställer jag till det som vanligt. Han hade ju frågat mig, och jag hade varit så tacksam för det men nu kanske han skulle känna sig avvisad av mig.
Till slut kom jag fram 40 minuter försent och fick syn honom därframme i salen, han såg mig hoppades jag, och försökte möta hans blick men han tittade inte åt mitt håll.
Efter gudstjänsten var det stimmigt i lokalen och de andra skulle gå till ett kafé men jag brydde mig bara om en sak, var han befann sig. Han dök upp och vi kramades kort, jag lyckades få fram ett förlåt för att jag var sen men han verkar inte bry sig om det.
Vi gick tillsammans därifrån och jag undrade om de andra tjejerna nu betraktade mig som en rival, det skrämde mig att jag kanske nu skulle uteslutas ur gemenskapen med kvinnorna.
Vi promenerade tillbaka till stan och jag började fråga lite om honom. Vem var denna man egentligen? Han jobbade som mäklare, sa han. Bodde i en lägenhet i stan.
Han frågade om han fick bjuda på lunch men jag vågade plötsligt inte utan sa att jag skulle hem. Hem till vad? Jag var ju helt ensam.


Vi sågs till och från av en slump och jag undrade över honom men hans attraktionskraft drog mig till honom som en magnet. Sedan dröjde det en vecka när vi inte sågs alls och jag började längta efter honom desperat. Men som tur var han där när jag gick på en kvällsgudstjänst en torsdag och vi följde som vanlig med de andra när de föreslog fika efteråt.
Han rörde sig graciöst. Hans hår och hans vackra ögon, han var en kvinnas dröm.
Jag iakttog honom när han beställde kaffe åt oss, och pratade med spanjorerna som hängde vid disken.
Nu hade han initiativkraft och sa när han satt ned kopparna på bordet:
-Ge mig ditt telefonnummer.
Jag log och inombords steg en lyckokänsla upp.
-Du är rolig du, sa jag som om jag inte alls tänkte ge honom det. Människorna runt omkring oss som skulle föreställa våra vänner och bekanta existerade inte, all min uppmärksamhet var inriktad på denna rakade 45-årig mörk man i svart tenniströja och prydliga byxor.
-Nej, jag är inte kul alls, sa han och såg allvarlig, nästan förbannad ut.
Självfallet gav jag mitt nummer och fick hans på en liten lapp med barnslig handstil.
-Ring mig imorgon, sa han när jag skulle gå. Jag nickade och gick glad hemåt.


Han hämtade mig med bil på lördagen och vi försökte föra något slags samtal men jag hade ingen aning om vad jag sa, slängde ur mig osammanhängande saker bara för att säga nånting. Han var lugnare och ganska tyst, jag vet inte om han var nervös men han vänlig nog att inte låtsas om mitt uppenbara tillstånd.
Vi skulle åka till Granada, vilket kändes som en evighet i den brännande hettan mitt på dagen, jag skulle hellre bara gått ned på stranden här nedanför men accepterade att det här är hans dag.
Jag sneglade på hans lår framför ratten och ville röra honom, det var allt jag ville och allt det andra, en grotta med några slags stelnade istappar av kristall, espressos på kaféet utanför, den fantastiska utsikten över bergen, lunchen på det fantastiskt pittoreska haciendan vid havet, det var bara en transportsträcka.
Efter maten föreslog jag att vi skulle bada. Han gick till bilen för att hämta sina badkläder och jag skyndade mig att byta om bakom ett skjul för att han inte skulle hinna komma och se mig. Han kom runt hörnet och jag slängde på mig min skjorta över bikinin i ren panik men han låtsades inte om det utan vi gick ned på stranden.
Väl där tog han av sig sina fritidsbyxor och var mycket mer muskulös än jag trott, så vältränad att jag nästan fick en chock. Det var som vinna högsta vinsten på lotto att få sitta på den lilla handduken bredvid den snyggaste mannen i hela Spanien.
På väg hem stannade vi i en liten konstnärsby med vitkalkade hus. Nu hade jag slappnat av lite och jag kunde till och med skämta och han började berätta om sig själv. Jag såg att han såg sorgsen ut och hoppades att jag skulle komma att få trösta honom någon gång.
Han verkade inte planera att vi skulle umgås på kvällen utan släppte av mig vid torget nära lägenheten. Han pussade mig korrekt på kinden, och jag njöt av att göra allt i rätt ordning. Vi skulle höras imorgon. Vacker vacker vacker dunkade det i mitt huvud när jag sprang uppför alla trapporna till våning nummer sju.


Dagen därpå skulle han komma hem till mig. Spänningen mellan oss var elektrisk men vi hade ännu ej rört vid varandra, jag drog ut på det och njöt av att vara betraktad. Och jag gillade vad jag såg också. Hans läppars färg, hans ögonbryn, hans ben i de halvnötta jeansen.
Vi satt oss i den lilla soffan framför tv:n. Han tyst, liksom tillknäppt verkade inneha en återhållen kraft.
Vi såg på en spansk såpa som jag ju inte fattade nånting av. Jag frågade om jag fick lägga mig i hans knä. Javisst, det fick jag. Jag la mig ned och såg fortfarande på tv:n men koncentrerade mig på hur mitt huvud kändes mot hans lår.
Han strök mig över håret, inte speciellt mjukt och jag njöt av det. Låg orörlig och hopkurad med slutna ögon vänd från honom och han rörde mig över sidan på ryggen, strök min kind och jag lät mig bara dras med, som ett vatten. Jag satte mig upp i ultrarapid och lät honom omfamna mig, hur min hud hade längtat efter att bli omhållen, hur nånting inombords behövde tröst, hur länge jag väntat.
Vi gick i andakt in i det mörka sovrummet och la oss på det beiga överkastet. Låg bredvid varandra utan att röra varandra. Jag kände hur han utstrålade värme. Vilken ynnest att få vara nära denna vackra sensuella man, jag ville begrava mig här med honom några veckor och bara dyka ned i ett hav av hans beröring. Jag såg in i hans pupiller för att förstå något av honom.


Jag älskade honom redan som när jag som barn band en blombukett. En blåklocka för hans röst, en prästkrage för hans skratt, några havrestrån för hans kropp.
Och vi passade ihop som en pistol i dess fodral. Den första morgonen sa han att han ville låsa in mig här i lägenheten och bara ha mig för sig själv och jag log tillbaka som svar, det fick han gärna.
Det enda avbrotten vi hade var när han måste gå till jobbet. Då gick jag upp med honom och gjorde café au lait och en smörgås åt honom och satt sedan mittemot och iakttog honom och han log tillbaka med sina vackra bruna ögon.


Jag vet inte vad det var som skedde. I hans närvaro tornade en kniv upp sig inom mig. Jag kunde inte sova på nätterna och på dagarna var jag rastlös och orolig. Det kändes som jag var hotad, till livet och jag förstod det inte.
Efter ett par veckor tog jag den lätta vägen och skyllde på honom och gjorde slut så som jag alltid har gjort när någon säger ordet som börjar på ä.
Han körde mig hem, jag hade sagt för flera dagar sedan att jag skulle åka nästa morgon och han kunde inte sova över i natt för han behövde några dokument till jobbet som han hade hemma.
Han hade satt på en cd med mörk ödestiger tekno och kryssade med stort allvar i den tidiga kvällen genom stan. Det började mörkna allt tidigare nu när hösten närmade sig och jag såg bort över de mörka bergen i horisonten. Man såg ett buddisttempel däruppe som jag inte hunnit besöka.
Jag visste inte om han var arg och vågade inte röra honom fast jag ville lägga min hand på hans knä. Jag var avstängd, orkade inte känna utan hade gått in något slags rus som skyddade mig, hade sagt att det inte funkade mellan oss nu men om gud ville skulle han föra oss samman senare, att det bästa skulle ske. Men han trodde ju inte på gud och jag visste egentligen att det är jag som hade fel och var fel som inte låtsades om att jag hade mänskliga känslor.


När han hade åkt gick jag ner till havet och jag brydde mig inte om att det kunde vara farligt där ensam i mörkret. Jag kunde inte känna, inte gråta, ville göra något med händerna. Inuti mig fanns kilovis med svart gyttja som jag försökte skeppa ut, lyckades bringa ut genom att hälla den på andra. Befriade mig från ytterligare ett kilo. Kunde inte smälta det själv.
Av någon anledning verkade det inte kunna bringas från min kropp utan måste gå igenom en annan kropp. Kanske för att det måste bearbetas innan det lyftes ut från kroppen, och i mig bearbetades ingenting. Därinne var det tyst och stilla. Där ligger allting på plats och jag orkade inte röra vid de olika tingestarna, förmådde helt enkelt inte.
Men jag kunde se hur de jag skadade, led och jag förstod att det måste vara tungt det jag bar på.
Jag sjönk ned i sanden som var nu kall och fuktig. Jag bad. Bad för en utväg. Jag var ju inte troende egentligen men allt tal om gud i kyrkan den senaste tiden hade fått mig att vara öppen, för något nytt. Jag la huvudet i sanden och grät, så trött på mig själv och allt som misslyckats i mitt liv. Gud hjälp mig sa jag tyst ned i marken, jag orkar inte längre.
Gråten stillades efter ett tag och jag satt mig upp och såg ut över vågorna och den svarta himlen. Däruppe lyste en stjärna starkt och lockade liksom min blick till sig. Den delades sig i tre, jag häpnade, och den föll. Jag mindes vad jag hört som barn, att man då fick önska sig någonting. Och jag önskade mig ett liv.


Jag liftade uppför kusten. Jag hade gjort mig av med det mesta av vad jag ägde och hade nu bara det allra nödvändigaste i en ryggsäck. Jag hade bestämt mig för att ta mig hemåt. Jag hade varit ledsen men jag visste också att jag inte kunde vara med Jim. Varför fick jag ta reda på någon annan gång, rationaliserade jag.
En frihetskänsla infann sig snabbt efter att jag gjort slut och jag började genast kunna sova igen efter många sömnlösa nätter.
Solens ljus strålade och sken dag efter dag. Varje dag lovar den oss ännu en chans, ännu en möjlighet att andas, tänkte jag och log upp mot solen. Att uppleva det käraste du har, ditt liv.
Jag gick i gruset utanför Malmö och försökte ta mig ut till en väggren där det är lätt för bilisterna att stanna och plocka upp mig. Lycklig. Fri.


Jag var lite uppvarvad, hade liftat från Spanien på två dagar och det har gått bra. Människor är snälla oftast. Det var inte så många som stannade, de är väl rädda. Jag sov några timmar i en bil med en mamma som åkte hem från Tyskland. Hon släppte av mig på en bensinmack och där köpte jag en kaffe för att vakna till.
Var tacksam, du får uppleva allt detta sa jag till mig själv. Andas, njut, älska gåvan. Tacka, var ödmjuk, du har fått den största gåvan. Friheten finns och den är din.
Förut visste jag inte att gud fanns. En stor våg kom och förintade mig, jag tyckte jag var omgiven av ett omöjligt mörker. Men just det blev min räddning. I förintelsen låg befrielsen och möjlighet till något nytt.
I intet ligger alltet begravt. Den ultimata friheten. Bojorna är inte verkliga längre. Illusionerna har bleknat. Det enda som finns är vidsträckta vidder efter vidsträckta vidder under en blottad sol som inga moln döljer. Jag sätter mig på en staket vid vägen med mitt kaffe och sträcker ut tummen åt bilarna.
På kvällen har jag hamnat utanför Södertälje, jag går mot närmaste pendelstation.
Stjärnorna lyser ovanför mig, också de levande klara, strålande som leenden och påminner mig om stjärnan som föll för mig den där natten på stranden.
Finn en vän att le mot, tänkte jag. Älska du också nästa dag som givits dig tycktes stjärnorna säga mig i natt.


Efter nästan en månad hemma började jag må illa, men förstod inte varför och försökte trycka tillbaka känslan.
När ytterligare en vecka gått fick jag inse att jag inte haft min period på nästan sex veckor. Nästa dag gick jag i koma in på ett apotek och köpte ett graviditetstest. När den röda linjen på stickan började lysa framför mina ögon växte en hatisk ilska inom mig.
Jag ringde upp Jim och anklagade honom. Han hade lovat att göra det säkert den där enda gången och jag hade litat på honom. Jag struntade i var han var eller vad han höll på med. Han lyssnade tyst och när jag började gråta frågade han om han skulle komma till Sverige. Nej, det vill jag inte, sa jag och sa att jag inte ville döda ett barn, vilket jag nu såg mig tvungen till.
Jag var så blind. Jag förstod inte förens senare att det kanske var svårt för honom med att få detta besked, och dessutom på detta sätt.
Stjärnan som föll i tre bitar, den där natten på stranden hade kanske varnat mig men jag hade inte förstått.
Jag tryckte ned hela insikten om att jag bar på ett frö till ett barn och ringde runt till alla mottagningar men det var väntetid överallt. Ilsken låg jag hemma ensam och mådde illa.


Första gången jag läste om syndromet Munchausen by Proxy kände jag ett intensivt sug i magen, en slags iver att veta mer. Nånting inom mig gav gensvar. Men sedan kom ett förnekande som lade beslag på hela medvetandet och sa åt mig att hålla käften eller tro inte att du är något. Jag sköt det åt sidan och kom inte i kontakt med ämnet på flera år.


När jag var liten gick jag till shoppingcenter för att slippa va hemma. Där var var sak på sin plats, det var fint och städat och allt var helt och intakt.
Jag snattade allt jag inte kunde få. Smink, dyrt schampo, örhängen, klistermärken, till och med lp-skivor otroligt nog. Jag hade en stor papperskasse och la bara ned dem där.
Och det hjälpte faktiskt, jag blev tillfredställd, lugnare. Det var en aggressiv handling också och jag njöt av det, att ge igen på dem som har. The "haves" i motsats till the "have nots", som Marvin Gaye sjunger.
På kvällarna gick jag runt i villaområdena och såg in på ordningen och gemenskapen därinne i stugorna. Jag sökte mig bort. Jag behövde något annat och gick ut, bort från förödelsen. Till sist kom jag bort.


Jag sneddar över Norrmalmstorg där sossarna står och delar ut flygblad. Det är valår.
En blond robust medelålders kvinna försöker ge mig ett blad och jag gör en omväg för att inte bli tilltalad. Varför skulle jag rösta? Och dessutom på Socialdemokraterna? Det skulle ju vara som att skjuta sig själv i foten.
Demokrati? Det är väl ett samhälle där alla blir hörda? Jag hade hela tiden trott att någon snart skulle vilja höra min åsikt. Jag har mycket att säga. Men åren går och ännu har ingen frågat. Jag har så mycket att bidra med men var ska jag vända mig?
När jag var tonåring gick jag med i först sossarnas och sedan i vänsterns ungdomsförbund. Men det blev för mycket kompromissande att själva kärnan i det jag ville försvann på vägen.
Jag gick med i ickevåldsrörelsen. Vi skulle avrusta Jasplan. Sedan såg jag så mycket polisvåld att jag blev militant. En vän till mig blev nästan mördad i en antirasistdemonstration. Indragen i en trappuppgång av sex poliser. De drog upp hennes tröja över hennes ansikte och misshandlade henne bortom förnuft. När de var klara så såg en av dem att hon var en flicka och blev förvånad, han trodde det var en pojke de slagit.
Hon försökte länge anmäla dem men det var svårt för de hade inte haft nummer på sina hjälmar och sen slarvades hennes polisanmälan visst bort.
Jag närmade mig anarkisterna men där måste man också likrikta sig så jag drog mig tillbaka även från dem.
Jag trodde någon skulle lyssna om jag blev journalist så jag utbildade mig till det. Men vem ville anställa mig? Jag hade skrivit gratis länge och hade en del erfarenhet. De som fick jobb var mer medelklass än jag eller kände folk.
Och sedan kom gud till mig och allting blev så oerhört relativt.
Men jag saknar politiken. Jag saknar ett sammanhang med andra som delar mina värderingar. När man pratar politik med vanliga människor som inte jobbat politiskt , och kanske inte sett så mycket polisvåld, så reagerar de som att man överdriver, eller är ute efter att vara extrem. Det är inte så. Jag var en gång mycket naiv. Sen möttes jag av klassamhället.


Jag går på mina möten och jag går själv på restaurang och äter pizza fast det inte känns lika roligt som att göra det med Angelica. Sen åker jag hem och på tunnelbanan gör jag upp planer om var jag vill bo, för jag måste nog snart flytta. Men det kommer gå bra.
Nu var min chans och tillfälle och möjlighet. Jag fick inte sumpa det, det var nog första gången jag var fri. Jag tar ett städjobb om det krävs. Jag gör vad som helst.
Men vad ville jag då? Jag ville måla. Och skriva.
Normala människor vet inget om oss och de förstår oss inte. De vet inte att vi lever i flera dimensioner bortom dem på båda sidor av skalan. De vet inte att de flesta av oss har passerat dödens gräns många gånger och även lyckans gräns. De skulle inte kunna föreställa sig hur mycket vi har kämpat för att vara dem vi är idag, men om de skulle förstå så skulle de hedra och respektera oss. De är dumma, de förstår inte och vill inte heller göra det. Se hur starka vi missbrukare är i vår svaghet.


Jag får jobb norr om stan, jag har nästan aldrig varit i dessa stadsdelar. Jag ska börja städa och jag är för första gången glad för ett jobb. Jag presenteras för de andra två städerskorna, de ser nollställt tillbaka på mig och jag uppfattar inte deras namn för de pratar för tyst.
Vi städar kontor i en stor byggnad på kvällar och på helger. Det är nästan aldrig någon personal där. Jag får gå in på kontor vilket förvånar mig, bärbara datorer står framme och någon har lämnat ett halvätet päron på sitt bord. Det är så intimt.
De flesta man ändå träffar på hälsar inte och det gör mig arg.
Vi tar raster när ingen ser och dricker gratis pulverkaffe och söt varm choklad ur automaten i fikarummet. De andra gör ett jättebra jobb. Jag förstår hur glada de är för att få arbete. När vi ska skriva på lönerapporten ber de mig att skriva på sina lappar. "Har dålig handstil" säger den yngre tjejen. Jag skriver i rutan för yrkesbetäckning: städare.


Vi ska få rycka in som serveringspersonal på något arrangemang. Det är fest för årets journalistpris. Mängder av medelklassmänniskor sitter bänkade. Vi går runt och hämtar glas och skräp. En kille som jag känner igen som någon vänsterjournalist spottar ut snuset i ett glas och ger det till mig när jag går förbi.
Här skulle jag kunna träffa på gamla klasskompisar från journalistlinjen men jag undrar om de skulle känna igen mig. Jag hoppas att jag kan stå på mig om jag nu skulle träffa på någon. Inte börja ljuga om vad jag gör här.
Finns det klasskillnader i Sverige? En del tycker inte det, och jämför oss med resten av världen. Men vad är klassförtryck? Kanske att inte få bli sedd. Ett arbetarbarn kanske har lika stora drömmar och talang som den världsberömda fotografen från medelklassen en gång hade. Men det ena barnet vågar inte ta steget och ingen bryr sig om att fråga. Barnet bär drömmen inom sig resten av livet. Ödmjukt. Ser på det andra får men hon är uppfostrad att inte kräva eller klaga. Tyst accepterar hon att hon inte får vara i ljuset. Hon sväljer sin gråt. Och de höga husen kastar stora skuggor över henne när hon är på väg hem. Och tunnelbanans sus ger en obestämd oroskänsla som följer med upp i lägenheten. En slags tomhet, en saknad.


Vad är jaget? tänker jag på när jag promenerar hem över broarna på kvällen.
Människor skapas av relationer säger en del. Jag har inga relationer och det känns läkande: det finns något därinne som jag skyddar. Det behöver vila i hundra år. Jag älskar tystnaden och intet. Jag lyssnar och lystrar ut i intet. Intet svarar och det lugnar mig.
Men nu har gud trätt in. Något utomstående som jag vill lyssna på och vara nära. Hjälp mig gud jag vill också vara älskad. Hjälp mig att närma mig människor igen.


Otroligt nog bjuder Stig, mig på kaffe på verandan. Ägarfrågan går jag inte in på, känner på mig att det är ett känsligt ämne.
Jag får sätta mig på en solblekt stol med plastremmar i glada färger. Den gungar lite. Ler stort till tack när han ger mig en stor gammaldags kopp på fat, fylld med kaffe.
-Tack.
Han sätter sig själv i en likadan stol och ser med lite kärv blick ut över vattnet ett trettiotal meter ned framför huset. Jag ser på honom, rynkorna vid ögonen när han kisar, det är något bekant med honom, han påminner om något jag har saknat så mycket. Något livsnödvändigt länner en sådan känner jag nu och kärlek till den här mannen som jag knappt känner.


-Stig det är väl ett lite ovanligt namn för din generation? ler jag. Jag vill intyga min tacksamhet på något sätt. -Ja, det var en intressant iakttagelse. Han har ett språk som inte passar en hemlös. Vad är det som har hänt i hans liv?
Han är 45 år skulle jag tro.
-Ja, ditt eget namn hör väl inte heller hemma i din generation, svarar han.
-Nej, det är sant, ler jag.
Vi sitter där ett tag och småpratar om vattnet, det är Mälaren som omger ön och sedan blandas med havets vatten när staden tar vid, och andra saker som inte behöver långa förklaringar. Efter en stund säger jag att det är dags att gå.
-Vi ses, säger han bara och jag tror att jag ska hälsa på någon mer gång på Källbrinksvägen 76.


Jag har inget jobbpass nu på två veckor och tänkte därför unna mig en semester som jag tänkte tillbringa på Saltsjöbadens kvinnobad. Det är ju ändå augusti och hela sommaren har förflutit utan att jag planerat nånting eller ens badat.
Jag är på stan och fixar några ärenden, står vid Odenplan och väntar på bussen och ser in mot bänkarna i stenparken... och där är Stig. Han ser inte ut som vanligt. Han ser påtänd ut.
Jag hoppas att han inte ser mig men jag kan inte slita blicken från honom, han har sin hatt på sig som vanligt men går med kryckor, han bråkar med en smal kvinna med långt hår, hon ser ut att vara amfetaminist.
Jag vill inte att han ska se mig så jag börjar röra mig därifrån. De tjafsar och hon skriker något åt honom och drar sen iväg med sin ryggsäck, rakt mot mig.
-Å vad tittar du på då? fräser hon och väskan dänger nästan till mig när hon flyger förbi.
Jag hann notera ringen på hennes finger. Det där var nog Stigs fru.


Jag går förbi Stigs stuga nästa dag för att se hur det är ställt men han är inte där. Det är stökigare än vanligt och låset på dörren är upphugget, kanske med yxa. Jag vill inte gå in, det känns fel att göra det eller så är det rädsla som avhåller mig. En fin väska ligger uppslagen i gräset men jag vill inte ens röra den.
Jag vet inte var jag ska leta efter Stig eller om jag över huvudet har rätt att göra det, han kanske vill va i fred.
Jag vill inte åka tillbaka till Källbrinksvägen, något gör att det inte känns bra att vara där.
Jag kan inte definiera vad det är jag känner för honom: Kanske kärlek som inför en far som vacklar och inte är still. Så är ju min relation till min egen far. Och till min morfar, som är den enda andra manliga ursprungliga gestalten i mitt liv. Så mycket kärlek jag kände för honom även fast jag inte träffade honom så många gånger. Han dog när jag var tolv. Jag byggde upp en historia om vem jag trodde att han var, eller kanske vem jag ville och behövde att han skulle vara.
Jag saknade och fortsatte att tänka på kaj och hur det var med honom.


Vi har redan gjort allt. Vad återstår då? Ett liv i ändlös frihet. Var är min jämlike som förstår hur hårt mitt hjärta slår? Jag klipper efter andan och får knappt nog.
Jag stryker min skjorta och ser ut från fönstret, det är tidigt och solen håller på att gå upp.
Skjortan är vit och ren igen. Vi får stå för våra arbetskläder själva och jag har inget ombyte så jag får tvätta den nästan till varje pass.
Frosten sitter fortfarande i marken trots att det är mars. Allt känns hårt och kallt men jag vet att jag är på väg nånstans bättre. Jag har fått ett jobb så nu kommer ekonomin ordna sig i slutet av nästa månad. När jag får pengar den tjugofemte ska jag gå runt och betala tillbaka mina småskulder där jag kritat. En sak i taget. Ett område till som faller på plats.
Tänker på mormor som också jobbade i restaurang. Mamma har sagt att mormor och de andra i köket på Grand hotell i Mölle spottade i såsen som de rika sedan skulle äta. Var det sant? Man visste inte riktigt vad som var en skröna, mamma verkade inte heller vara riktigt säker. Hon växte ju inte upp med sin mamma så det var andrahandsberättelser hon hade berättat för oss.
Morfar jobbade i hamnen och var kommunist. Farfar var byggnadsarbetare och kommunist. Farmor jobbade som biträde i en familj. Pappa jobbade som mjölkbud samtidigt som han läste in sin examen.
Men både pappa och mamma och de flesta av deras syskon hade nu medelklassyrken. 40-talistgenerationen som det gick så bra för. Höjd levnadsstandard med sossarnas välfärdbyggnation. Man hade till och med råd att köpa radhus. Bil. Mikrovågsugn. 60, 70 och 80-tal följde med allt bättre konjunktur.
Vi barn kom, 70-talisterna och gick in i dataåldern. 90-talet följde och vi gick ut i massiv arbetslöshet. Vi sades inte lita på något, desillusionerade innan vi funnit fylla 20 år.


Det finns en man på aa, Daniel och jag blir så glad när jag ser honom. Jag söker mig mot honom och försöker alltid prata några ord. Han är mycket intelligent och han märker det och synar mig skeptiskt från andra sidan rummet när vi är på samma möte. När jag får tillfälle att prata med honom blir allting roligt och spännande, vi har samma värderingar känns det som. Jag vill vara där han är, det är varm och mjukt i hans närhet.


Jag går hemåt mellan grönsaksstånden på torget, rosorna fladdrar förbi rosa gult och grönt. Mina stövlar mot de hårda kullerstenarna som regn och snö har tvättat rena.
Betalar en biljett i luckan för tunnelbanan, i vagnen sitter jag mig bredvid en tjock alkoholist som pratar med sig själv " efter att ha blivit förtryckta i decennier är det inte mer än rätt att de svarta får en egen president.." Jag ler.
Staden forsar förbi, Gamla stan, vattnet ut mot havet, Nacka.
En kvinna står lutad mot dörrarna i vagnen och pratar för sig själv, har långt trassligt hår. Jag ber för henne. Hon lider gud, hjälp henne. Ge henne allt hon drömmer om och behöver. Värm henne med din kärlek, gud.


Jag orkar inte med så starka känslotillstånd. Jag orkar inte vara lycklig för det gör bara ont. Jag går och lägger mig tidigt på kvällarna. Bara jag får sova hela natten och vakna imorgon är jag nöjd.
Det man flyr från kommer man möta igen. Det man ser på försvinner, det har jag lärt mig efter all denna kamp. Därför flyr jag inte från min ensamhet. Jag stannar i den tills den löses upp och försvinner. Jag längtar till och med in i tystnaden.
Men jag ska försöka ta mig in i människornas rike igen. Jag har bara kretsat i utkanten de sista åren, som ett skadat djur.


Hon synar mig ogenerat från topp till tå, och frågar mig snabbt var jag kommer ifrån, det verkar vara överklassens signum.
Jag är hembjuden på fest hos en av AA-killarna på Östermalm och har hamnat i köket hos hans flickvän som inte är med i programmet. Varför har de bjudit mig? De vet ju att jag inte passar in.
Jag hjälper henne lägga upp snacks i några skålar. Jag ser ned på min kavaj, den ser solkig ut. Och jag som tyckte jag var fin när jag gick hit.
Snabbt vill hon klargöra min klasstatus, som för att avgöra värdet på ett stycke kött.
Och jag svarar lydigt var jag har växt upp, glömmer att skydda mig. Ja, jag gick gymnasiet men nämner inte att jag hoppade av efter ett år med sextio procents frånvaro. Alltså inget av deras gymnasieskolor som Lundsberg, trodde hon ens det? Jag spelar inget spel, jag är den jag är.
När jag umgås med dessa människor inser jag alltid hur mycket som fattas för att jag skulle kunna passa in. De är så hjärtligt trevliga men efter ett tag förstår man att de inte menar något alls med det, de tycker inte ens om en eller har någon medmänsklig respekt. Ju mer man inte passar in desto mer trevliga blir de, kanske för att skyla över ens etikettsbrott.
När jag tar av mig skorna ser jag mig med ens med deras ögon. Strumpan är trasig och mina naglar är omanikyrerade. Bh:n matchar inte linnet. Jag borde ha klippt mig. Varför hade jag inte kemtvättat kavajen, och strukit byxorna? Varför svor jag och pratade slang? Varför gäspade jag när jag var trött? Varför hade jag inte mer integritet när jag berättade om mig själv? Varför började jag prata politik? Varför sa jag ärligt hur jag mådde. Varför skämdes jag inte för min bakgrund?
Jag skulle ha gått tidigare. I mina slitna skor går jag därifrån men jag ler lite inombords. Jag har mig själv, hade de sig själva? Det verkar vara jobbigt att leva i deras värld.


Hallonlikören lyser rödrosa i de tunna glasen och ljuset skimrar in genom buskarna som omger hans trädgård. Jag har blivit inbjuden till Daniels kolonilott i Tanto. Han dricker inget själv men bjuder så jag tar ett glas.
Här kan jag sitta till tidens ände om bara likören inte tar slut. Jag vill aldrig sluta, tiden har stannat och jag är innesluten av en mörk, varm sensommarkväll. Jag sitter och iakttar honom diskret när han plockar fram maten och får feber när jag ser hans slanka kropp. Han har ett par ljusröda byxor på sig och en vit tunn skjorta. Han ser in i mina ögon med sina bärnstensfärgade när han går förbi och jag slår ned blicken, vad vill han?
En kvinnlig bekant till honom kommer in genom grinden och han lyser upp. Jag blir sur. De verkar ha väldigt kul.
När ingen ser så tar jag den halvfulla flaskan i handen och går in bland träden. Jag orkar inte se dem längre. Varför hade han bjudit dit mig? Jag förstår inte.
Långa kliv upp på berget och in i skogen. Står och ser över Mälarens vatten och halsar ur flaskan. Jag klättrar ännu högre upp på berget och dimper sedan ner på det hårda berget, skrapar mig på låren men det är nästan skönt.
Jag lägger mig ned och ser upp den nu mörknande blå Stockholmshimlen, den är varm på något sätt, dämpad. Det finns fortfarande en hel del kvar i flaskan. Jag tror att en stjärna blinkar däruppe och jag känner bedövad hur en bris drar igenom mitt hår.
Jag känner mig varm och lägger handen mot hjärtat, den andra handen håller ett fast grepp mot flaskan som nu nästan är tom. Hjärtat dunkar därinne och dess styrka skrämmer mig så jag tar bort handen. Lugn, äntligen lugn, varm och lugn.


Jag sneddar över Stureplan. Möter en kille med en flickvän som ser fantastisk ut. Det ser ut som att folk här gillar framgång och sig själva mer än livet och kärleken. Jag är också hård, jag vet men jag vill inte vara det längre.


Människorna på mötena har sportiga kläder och är solbrända, även de som är nynyktra: dagens unga narkomaner ser inte ut som riktiga narkomaner. Jag är inte som de men jag fortsätter att gå dit. Jag gråter och de äldre männen säger tröstande saker efter mötena utan att stöta på mig. Ibland när någon frågar mig följer jag med och fikar efter ett möte men jag är tyst och blyg och jag köper cigaretter bara för att ha någonting att göra med händerna. Alla är snälla.


Jag har bett om ursäkt för att jag bara gick den där kvällen, och dessutom tog med mig hans likör. Ett par månader har gått och jag har hållit mig från mötena där jag kunde stöta på honom.
Men nu hade vi setts igen och nu har jag bjudit honom hem på te till campingen eftersom han berättade att han ändå brukade vara nere vid varvet här.
När han kommer in finns en energi mellan oss, förut kände jag att han inte egentligen var intresserad men nu är nånting förändrat. Det har blivit sent och tunnelbanan har slutat gå, precis som vi inte hade tänkt på det.
Jag vågar inte se på honom när jag frågar om han ville sova över, utan låtsas upptagen med att plocka undan glasen.
Det vill han. Pinsamt stelt och tyst det blev . Vad ska jag göra nu? Klockan är mycket och det är dags att gå och lägga sig.
Jag tar av mig kläderna på toa och sätter på mig mitt nattlinne och går sedan ut i rummet igen. Han ligger med kläder på ena halvan av sängen. Jag släcker lampan, det känns enklare då, och hoppar helt enkelt in innanför honom på sängen. Skönt att det är så pass mörkt.
-Ska jag ta upp täcket? Det tycker han och drar av sig jeansen vilket ger mig panik och lyckokänsla samtidigt. Jag lägger täcket över oss båda och viker in det omsorgsfullt under hans fötter. Sen ligger vi där bara, utan att röra oss. Det är hemskt. Ingen händer så jag tar upp hans hand och tittar på den och som en reaktion på beröringen börjar allt ske.


Det är morgon nu och solen lyser in och vi ligger och dåsar, jag vet att han är vaken för han tog min arm och lät den hålla om honom bakifrån.
Daniels rakade huvud och hela ryggen är full av ärr ser jag nu när morgonljuset sakta tar sig in i genom gardinerna. Jag frågar förskräckt vad han gjort? Han är tyst och jag känner mig klumpig. Kysser honom bara på ett av ärren och kramar om hans rygg bakifrån.
Vilken ynnest att få ligga här med ett vilt djur som i denna stund vilar och litar på mig.
Hans mamma hade slagit honom bortom förnuft och sedan hade de slagit honom på barnhemmet, kommer jag att få veta senare. Sedan hade han fortsatt sin bana och gång på gång blivit slagen. Av polisen. Av nazister.
Jag har fått se hans barn och därför skulle jag alltid älska honom. Vem kan inte älska ett sådant barn? Mjukt som sammet med förhoppningsfulla ögon. Som han var innan han blev skadad.
Han är en av de få jag träffat som inte lät sig styras av andras status. Han går sin egen väg, som jag också försökte gå min. Hans integritet var det dyrbaraste han ägde och han bar den stolt. Och han var fruktansvärt intelligent. Hans analys stämde alltid, även om jag först inte alls höll med så visade det sig, ibland långt senare, att han faktiskt hade haft rätt.
Då och då stötte han bort mig. Ibland för att han missförstått mig, en annan gång för att jag har höjt rösten i en diskussion. Han tog bara jackan och tog på sig skorna och gick, det skedde många gånger. Tilliten var inte konstant utan hade stora hål och fläckar verkade det som. När vi träffade på varandra igen så verkade han bli glad att se mig och det var som om ingenting hade hänt. Han verkade leva bara i nuet. Något sammanhängande kontinuum fanns inte för honom. Det har blivit förstört då nån gång för länge sen, om det ens har funnits alls.
Men jag känner igen det där, för jag är likadan. Min brännskada är bara en nivå lindrigare. Och jag är medelklass och har alltid på något sätt lyckas passa in lite bättre än honom i samhället.
Han berättade hur utanför han kände sig när han läste in sin universitetsutbildning. Samtidigt som han gick på heroin. Han tog examen och samtidigt förstod han att han aldrig skulle kunna använda den. Han ville inte ingå och anpassa sig i klassamhället.
Jag försökte att tämja honom genom att vara en stillastående konstant i hans rutnät och hoppades att han någon gång skulle börja lita på att jag stannade och inte ville honom illa. Men det gick inte och till sist, efter att vi har känt varandra i flera år och slutat vara ihop för länge sedan, flippade han ut och ställde till en scen och anklagade mig för att vilja blåsa honom på pengar. Det fick mig till sist att släppa taget, jag älskade honom men insåg att han var för skadad för att vi ska kunna vara vänner.
Och jag skulle ha gjort samma sak om någon försökte tämja mig. Men jag skulle bryta ned personen psykiskt istället tills den släppte mig. Jag har så mycket ondska och hat inne i bröstet att det skrämmer mig. Det kommer nog inte kunna helas under en livstid.


Alkoholterapeuten Elis har dyra femtiotalsaktiga kläder. Han är snygg på ett härjat sätt. Första gången var jag där med en socialsekreterare och han spillde ut socker över hela bordet, var han nervös? Han frågade mig en hel del, bland annat om min bisexualitet och jag fick lust att fråga om han hade tänkt bota den med.
Men jag ser fram emot att komma hit varje dag. Det är som ett slags vuxendagis. Man behöver inte låtsas att man fixar det, livet, och får istället massa hjälp, med allt möjligt. Det är fantastiskt.
Det är en härlig skara i min grupp. En "riktig" hemlös knarkare, en skygg känslig man som alltid har druckit ensam, en 20-årig tjej, amfetaminist, en rödvinskommunist som gillar att spela gitarr, en alkad mamma, en som tvingats hit av jobbet och inte alls vill sluta dricka och bara ljuger hela tiden.
Vi har riktigt kul, främst tack vare Elis. När det är fotbolls-VM släpar han in en tv i rummet och terapin består av att se på Spanien- Italien. Han är nog inte som andra terapeuter, tänker jag när han glatt drar ut kopior från nätet om dejtingsajter och uppmuntrar oss till att börja gå ut och dejta.
Han ser mig och jag vaknar till liv. Alla måste ses av en faders ögon för att födas. Eller en moder men en sådan hade jag heller aldrig haft.
Efter terapin går jag hem till Hanna som jag träffat på mötena och som bor här på Odenplan, och vi dricker kaffe, det är ungefär det jag orkar göra och sedan är dagen slut. Vuxendagis. Jag njuter av mitt liv kanske för första gången. Någon vaktar mig lite grann. Jag behöver inte göra allting själv. Jag får leka, koppla av.


Hon småler som om det är synd om mig eller som jag vore mindre vetande, och jag vet inte ens vad det är som jag sagt som är fel. Jag har fått ett nytt jobb genom en man i aa, som vikarierande vaktmästare på Sofiakliniken. Jag hade bara försökt vara trevlig.
Hennes kroppshållning diskvalificerar mig och jag som inte ens egentligen tycker hon är sympatisk har ansträngt mig för att få det att fungera mellan oss.
På fikat pratar de om sina båtar och sina villor och skämtar om outbildade och arbetarklass, de uttalar ordet som om det var ett föråldrat begrepp.
Jag själv har gått många utbildningar men ändå inte lycktas etablera mig i något yrke. Men jag hade lagt märke till att medel- eller överklassbarnen på utbildningarna lyckades slå sig in i yrket. De hade självförtroendet eller kontakter som kunde hjälpa dem in. Vi andra kämpade så länge vi orkade och föll sen tillbaka till jobbet på Systembolaget eller som personlig assistent. Jag hade kämpat så länge men hade kanske blivit en allför färggrann främmande fågel och passade nu inte in riktigt någonstans. Jag kunde inte hålla tyst längre efter att ha träffat personer som Daniel eller min gamla kompis Isabella som var arbetarklass, utan blev tvungen att kläcka ur mig något när jag umgicks med överklassen, som provocerade dem.
Isabella hade berättat att hon bara hade ett par strumpor att ha på sig när hon var barn och att hon ofta gick hungrig.
Här pratar de nu med termer som utesluter några av oss runt bordet, vi inser att vi plötsligt degraderats till åskådare. Det är en slags statustävlan där man blodtörstigt bräcker varandra med rätt erfarenheter eller kontakter.
Jag skiter totalt i att försöka hänga med eller nämna de saker som skulle få mig att kunna accepteras, nästan för att retas. Mina statussymboler och värderingar är annorlunda än deras och i mitt sammanhang skulle de känna sig utanför. Och jag har gått igenom en del, tröstar jag mig med, det gör att jag vet att allting är så otroligt relativt.


Monica, en tjej på aa som jag börjat heja på, mässar om hennes psykiska lidande på mötet. Det värsta är att hon säkert har rätt, alkoholister i missbruket lider varje dag av deras tänkande som tagits över av en drog. Det är det där slags tänkandet som leder en tillbaka till flaskan.
Man märker tydligt skillnad på dem som arbetar i de tolv stegen och de som bara går på möten. Jag är en av de sistnämnda, jag väntar lite till, är inte klar ännu men har börjat titta efter en sponsor som alla talar om att man ska ha.


Jag vet att jag är klumpig med ord och lätt sårar andra, Daniel är en av dem. Det är som mitt system, och därmed också språket är upphettat långt över bristningsgränsen och sedan hastigt frysts ned. Därför har hela språket och hela psyket blivit förstört. En annan bild för att förklara är att jaget blivit så totalt misshandlat att det numera är som flytande metall, det har förlorat sin form, lösts upp och kan aldrig bli vad det en gång var eller skulle ha kunnat bli.
Ett trauma skapade en splittring, delarna kommer aldrig mer passa ihop. Mitt minne fungerar till exempel inte heller som det ska längre. Men det går att leva ändå. Det blir på ett annat kompensatoriskt sätt bara. Psyket är nyskapande.


Jag läser Maja Lundgrens bok Tigrar och myggor och börjar gråta. Det väller upp en stor våg inom mig och jag är tvungen att ställa tillbaka den i hyllan.
Hennes bok är en bomb som slår ned på kultursidorna denna sommar. Man kan inte skriva så här. Att börja använda hjärnan igen. Det är inte passande för en kvinna. Om en kvinna är intelligent blir hon snabbt straffad. Det är farligt när kvinnor tänker och sedan uttrycker tankarna. Det blir automatiskt feminism. Maja Lundgren skiter i det och det får nog konsekvenser för hennes sociala umgänge, tänker jag. Hon får nog uppleva att bli övergiven av sina närmaste. Det har jag också upplevt. Det är ganska intressant när man väl gått igenom det.


Nationer av psykopater som har slutat att interagera med andra på ett djupare plan. Vi sitter i våra vackra mono- eller duolägenheter, bredvid varandra. Samspel är för krångligt, vi satsar allt på vår kärlek till framgång och ting som inte motsäger sig vår vilja. En tingest säger inte nej eller ställer till med ett drama. Den låter sig brukas och vi kan älska den passionerat utan att riskera någonting. Även människor behandlar vi som objekt. Vem kan få mig att framstå som ändå mer framgångsrik, vem kan tillfredställa mitt ego? Det är inte förhållanden, det är missbruk av människor. Därför utvecklas samhället mer och mer till ett missbrukssamhälle. Allt fler vänder sig till objektifiering istället för att knyta an. Ett objekt ger mig vad jag vill ha. Så kan jag fortsätta vara autonom och mätta själens längtan med tröst utifrån. Men någonstans avslöjar jaget sin mänsklighet och kvider efter riktigt lugn eller den mänskliga kärleken som kanske kan hela.


Det finns ett nytt AA-möte som är inspirerat av ett amerikanskt möte där man verkligen går in för positivitet och gudstro. Det är som om solen lyste rakt igenom dessa människor som välkomnar mig i entrén. Ut genom deras tal och deras blick. De verkar vara i total avsaknad av avund och irritation.


Jag ska jobba ett år och lägga undan pengar till en semester. Jag vill åka till Cordoba där jag läst att det finns en kyrka inne i en moské. Jag vill åka till Rom och Peterskyrkan och till Saharas öken. Jag är fri. Jag kan göra vad jag vill.


När jag pratar med gud känner jag att någon lyssnar, det är inte en monolog. Oavsett vad som händer nu vet jag att jag är omhållen. Det spelar egentligen ingen roll vad som händer, jag inrättar mig i guds plan och vet att det bästa kommer att ske.
Nu är allting genomskinligt. Kvinnans ljusa hår i kyrkan är smekt av dig gud. Genom illusionen ser jag dig.


Mamma berättade hur det var när jag föddes och jag frös till is där jag satt vid köksbordet.
Hennes läppar berättar hur hon kom hem från bb med mig och det gick upp för henne att hon skulle få ta hand om mig ensam. Hon sa att hon hade känt sig så ensam då. Och jag förstod med ens varför jag är som jag är. Varför jag haft så mycket panikångest, varför jag känt mig så splittrad inombords. Jag har växt upp utan kärlek.
Min mamma är ett bortsprunget får, hon är vilse. Hon uppträder. Det är ganska tröttsamt. Jag vill ha mer.


Solen känns som ett slag mot ryggen, en hög röst en pisksnärt, och musiken lägger sig runt om mig och förintar mig nedåt marken.
Har ångest idag igen, det var ett tag sedan nu. Min spegelbild i skyltfönstret häcklar mig, klädernas smutsiga yta skändar mig, deras färg är hotfull.
Ett kafé, trendigt. Beställer en kaffe och sätter mig på barstolen i fönstret för att se på människorna på gatan, vill titta ned på nånting..
Och jag som mådde så bra i förmiddags. Men kaffet är inte lugnande. Ljuden slår mot mig igen när jag kommer ut på gatan. Te, te, vill dricka varmt svagt te inom fyra väggar tysthet. Jag är tvungen att gå in på ett nytt kafé men alla ställen känns fel. Går nedför gatan in på Liljeholmsbadet och frågar om jag får dricka te på deras terrass, det känns plötsligt avgörande att få göra det just där, måste få vara i den frusna vårsolen och samtidigt dricka nånting, sitta ned.
Men kaffet är inte lugnande här heller. Det kommer ut en gubbe och sätter sig och börjar prata, känns som han vill kolla läget med mig, syns det på mig hur dåligt jag mår? Eller är det hans undermedvetna som förstår att jag behöver nånting desperat just nu, vara omringad av mänskliga gester, ord. Jag är trevlig och han börjar prata om att han just varit i Peru. Jag känner mig påpassad men vill ändå sitta just här i solen som är så värmande och se på den uppbrutna isen framför mig.
Ska åka hem nu.


Vad långt vi har gått mil. Mil. Hopplöshet i förorten med nitiska busschaufförer. De var mitt livs maktsymboler. De, poliser och väktare.
Vilken värld jag levde i då. Det var helt kaotiskt. Vi gick emot alla lagar. Jag flyttade till Majorna. Ensam igen, solityd. Kunde inte dela eller ta emot gemenskapen jag fått med mina vänner som jag då bott med ett halvår. Först flyttade jag in på vinden. Bäddade min madrass där och hade värmeljus som lampa, vilket ju var livsfarligt där bland takbjälkarna. Sen flyttade jag till en egen lägenhet och bara lämnade dem. de förstod nog inte vad som hänt. För mig var det bara verklighet och inget konstigt. Jag var ensam från och med då bara, som många gånger tidigare. Men Marion kom och hälsade på, jag blev såklart överlyckligt glad inombords men litade fortfarande inte på vänskapen utam låtsades oberörd. Hon sökte upp mig och inombords grät jag men hatade samtidigt för jag visste att jag inte skulle börja lita på henne. Vågade inte. Trodde de var sammansvurna mot mig. Att de hade en gemenskap som jag aldrig skulle bli insläppt i på riktigt.


Nu rullar natten så sakta in, nu klappar hjärtan i vanmakt. En liten sliten dröm är din och du har ordnat med barnvakt. 40-bussen är full av folk, din långkjol släpar i damm o solk, luften full utav hårspray och var finns nån som förstår dig?